Guld och silver i orienterings-vm/km

Miskolc/Kälvesta

Kontrakurs har fått tag i en färsk mästare i sprintorientering för en intervju! På grund av taskig ekonomi här på redaktionen är det tyvärr inte en världsmästare vi talar om, utan en klubbmästare. Sak samma. Dessutom tvingas jag även kopiera gårdagens DN-intervju med VM-segraren Helena Jansson rakt av. Ber om ursäkt för detta. Som ytterligare snål-åtgärd gör jag intervjun med mitt eget alter ego, så minskar jag telefonräkningen med åtskilliga kronor. Därför är det tur att det var jag som vann KM i tisdags*.

Helena Jansson/Lennart Danielsson hade slagläge i finalen efter att ha vunnit sitt kvalheat tidigare under dagen/då han var ”allmänt sugen” och ”hyfsat pigg” tack vare Kåvepenin 1 gr tre gånger per dag.

Vad tänkte du när du startade?
Helena: Att gå rätt till första kontrollen, läsa kartan noga och komma in i orienteringen, säger hon medan landslagskamrater, släkt och hitresta vänner gratulerar.
Lennart: ”Att hitta till den första kontrollen, att titta på kartan och även försöka orientera” hör jag en röst i mitt huvud som säger, samtidigt som telefonen ligger tyst här bredvid: Klubbkamrater, släkt och vänner har fullt upp med annat.

Sprinten gick till största delen i skog/i radhusidyll vilket ställde krav på mycket snabb och säker kartläsning/vilket ställde krav på förmågan att både kunna springa och läsa kartan – samtidigt.

På väg till den andra kontrollen fanns flera tänkbara vägval. Helena/Lennart hade god framförhållning och gjorde sitt val redan när hon var på väg till den första kontrollen/redan tjugo meter efter den första kontrollen.
Helena: Jag känner till banläggaren, jag har tränat på banor som hon har lagt och jag visste att det skulle komma ett överraskande inslag redan i början, säger hon/han.
Lennart: Jag känner banläggaren, jag har tränat på banor som han lagt. Jag anade att det skulle sitta ett flertal kontroller både här och där. Min strategi var att slicka strecket där det inte var någon tomtmark eller byggnad i vägen. Men då detta är rätt svårt i sprint fick jag ändra om min plan redan efter trean.

Banan sträckte sig upp över en skogsås/upp på en kulle med radhus med kraftig stigning och kom sedan in i ett zoo med små gränder och gångvägar mellan djurburar och andra byggnader. Omställningen tvingade löparna att växla löprytm och orienteringsteknik, något som Helena/Lennart inte hade några som helst problem med.
– Jag tog det försiktigt där och läste kontroll för kontroll.
- Jag såg inget zoo med djurburar. Sprang jag verkligen åt rätt håll, eller var jag bara extremt trött helt enkelt? Kan jag ha varit så fokuserad att jag inte tänkte på omgivningen? Knappast. Men nu när jag tänker tillbaka på det – såg jag inte konturerna av en djurbur? Det kan ha varit en kanin inuti. Jag tog det försiktigt där bland radhusen och försökte desperat tyda var nästa kontroll var utritad på kartan.

När hon/han lämnade zoo för den avslutande delen i skog växlade hon rytm och teknik igen/började han tappa både orken och tekniken. Det här med sprint tar på krafterna.

Kunde du läsa in någon av de avslutande sträckorna medan du befann dig på stigarna och vägarna inne i zoo?
– Nej, jag valde att ha fullt fokus på att ta kontrollerna där. Sedan tog jag ett djupt andetag när jag gav mig ut i skogen och tänkte att nu ska jag hålla i det här, säger hon.
- Nej, jag hade fullt sjå att ta stora omvägar runt burarna med Lejon, tigrar och bävrar, jag har alltid haft en enorm respekt rädsla för dessa hungriga bestar. Trots att de är bakom lås och bom kan jag känna en fruktan av att bli uppäten. Det är väl en medfödd reflex från tiden då vi människor var mer vilda än tama, antar jag. Fast jag ska inte uttala mig, jag kan inte mycket om evolutionslära och biologi och sånt. Jag är bara en vanlig lekman. Men jag minns att jag tänkte att nu ska springa från djuren så fort jag kan, jag får inte vända mig om. Troligen var det min skräck som gav mig segern.

En överlycklig Linnea Gustafsson tog sin första VM-medalj efter en lång och nervös väntan efter målgång. Linnea startade tidigt och satte press på de löpare som startade senare tack vare en mycket stark avslutning. Vid den första av tre tv-kontroller låg Linnea åtta, men tappade därifrån endast fyra sekunder på Helena Jansson, vars segermarginal blev, i sprintsammanhang, hisnande 41 sekunder.

Fredrik ”le Strangleur” Holmstryparn tog ännu en sprintmedalj; det glänsande silvret. Än i det sista hoppades han på att ”Lennie the Lentil” skulle diskas för något ovidkommande (tex att simmat över Delfinbassängen) så han skulle få repetera sitt sprintguld från 2008. Stryparn som försökte med alla fulknep för att tvinga till sig guldet: en psykande Eskilstunatröja, heta kompressionsstrumpor och riktiga sprintskor. På söndag är det dags för den prestigefyllda medeldistansen, då försöker vi igen.

Mikael J. Nyberg/Daniel

*) ”Skryt!” kan tyckas om att skriva en segerintervju med sig själv (eller sitt alter ego). Jag kan inget annat än att hålla med. Det är egentligen ganska perverst. Som förmildrande omständighet vill jag påpeka att detta troligen kan vara första och enda gången jag vinner ett mästerskap, så jag tycker jag kan få höja min egen prestation till skyarna denna enda gång. Skulle detta mot förmodan upprepas beror det på den ännu mer unika situationen att jag lyckats vinna två mästerskap under en och samma levnad.

Inlagd: 2009-08-21
Skrivet av: Daniel
Kommentarer via RSS