Orienterarnas Lidingölopp
Lidingöloppet måste vara vara det evenemanget som drar flest orienterare, utan att vara en orienteringstävling. Detta är ett löst påstående alltså. (Har någon ett annat förslag kan ni gärna skriva detta som en kommentar.) Det två saker jag har att basera min tes på är en simpel sökning jag gjorde på anmälningslistan. Bara de föreningar med ”ok” i namnet är 306 stycken. Sen har jag naturligtvis min tillförlitliga känsla att gå på – idag utmed banan såg jag ett ganska stort antal nylonklädda löpare. OK Denseln, OK Nackhe, OK Landehof, IF Thor är bara några exempel. Själv sprang jag i klubbdräkten för en gångs skull, och hörde mitt klubbnamn ropas ut av främmande supportrar, långt innan klubbnamnet på ryggen syntes. Jag förmodar att dessa åskådare var orienterare.
Orienteringskänslan på evenemanget är genomgående. Start och mål på stora gräsfält, lera på stigarna, sportident stod för tidtagningen (små plastkort med chip man sätter på fötterna, inga dyra pinnar här inte), bajamajor och stora tält överallt. Väl i målfållan möts man av Per Forsbergs välbekanta stämma.
Så det är alltså inte bara terränglöpningen som lockar en orienterare till Lidingö.
Som van skoglöpare borde man ha viss fördel på de bitvis knöliga stigarna, vi brukar ju vara kända för att ha ett högt och ”terrängående” löpsteg. Inte alla orienterare dock. En av dessa snubblade till strax innan 10 kilometersmarkeringen på en knappt synlig sten. Han lyckades rädda sig i sista sekund, dubbelvikt framåt i någon slags fånig clownliknande manöver. Några kilometer senare gjorde han det igen. Han snubblade på en obetydlig ojämnhet i marken igen. Tyvärr fick hans bara knän och händer bittert smaka på gruset den här gången. Stackars kille. ”Han kan inte ha det lätt i skogen” skulle jag tänkt om det var någon annan orienterare än jag själv som ställde till dessa scener.
Vad gäller den omtalade kuperingen så är inte heller detta någon utmaning för en orienterare. Det finns säkert de som säger till en ”vanlig” löpare efteråt att ”vadå backar, jag väntade hela loppet men det kom ju aldrig någon?” Själv är jag mest tyst, efter att ha tappat runt 12 minuter på den sista backiga halva delen av banan.
Vid ett tillfälle kände jag ändå att jag hade ett rejält överläge mot slätlöparna. Utomhusduschen! Det var inte ens utomhus, men detta verkade ändå fascinera alternativt skrämma slätlöparna: ”det här var ju ett intressant fenomen, duscha utomhus”, sa en man. När han kom huttrande ut ur tältet beklagade han sig lite – duschvattnet ”kunde gärna varit tre grader varmare”.
Trygg i vetskapen om att jag som orienterare åtminstone behärskar utomhusduschande på ett alldeles överlägset sätt vandrade jag nöjt mot bussarna som tog oss tillbaka till fastlandet.
Utomhusduschare. Alltid något.