Påtvingad orientering
Under min självvalda exil från orienteringssportens tävlingshets står jag plötsligt vid startpunkten. Du är här!
Jotack.
Jag vet att jag är här. Men hur tar jag mig härifrån? Jag hör inga pip från starten eller SI-enheter, men folk passerar målmedvetet till höger och vänster om mig. Det verkar vara på allvar det här. Själv försöker jag hitta vidare på banan, men tar mig bara runt runt. Gång på gång återkommer jag till startpunkten igen. Försöker läsa in mig noga denna gång. Att återkomma till samma punkt låter som värsta sortens mardröm för en orienterare. Har man som jag dessutom känt ett trängande behov efter en välbehövlig vilopaus från allt vad tävlande heter så blir det inte bättre av att inse att man faktiskt är vaken. Till slut lyckas jag koncentrera mig. Jag läser in mig i denna märkliga kartminnestävling. Jag passerar bäddsoffan Tylösand som är en tydlig uppfångare som gör att jag hittar vägen ner till plan två. Där kommer ett par ikapp mig som jag tokhänger ända ned ned till ettan, sen snabbt ner till gatuplan. Väl inne på Tag själv-lagret får jag tunnelseende och ser inte ens de sista kontrollerna. Jag springer genom målfållan och vidare hemåt, helt utan att målstämpla.
Jag är inte redo för detta. Jag kommer nog aldrig förstå hur man gör.
Världens svåraste orienteringstävling
hehehe
Inlagd: 2009-11-08 kl 23:30
Klaga inte! Till skillnad från andra inomhusorienteringar så drällde det säkert av sköna vilstolar och soffor överallt. I nödfall fanns det också sängar att provligga och vid stängningsdags blev du säkert visad på utgångsdörren av securitas. Det här arrangemanget har värre överbeskyddning än inskolningsklass.
Inlagd: 2009-11-10 kl 16:28
Ja, men det är verkligen 100% koncentration som gäller i den här terrängen. Det är inte bara inbjudande möbler och kaffekontroll med bakelser som lockar – miniknatarna med sina familjer kan här få det mest härdade orienterarpsyket på fall!
Inlagd: 2009-11-10 kl 23:55