Sommarföljetongen: TWAR-mannen/Hypokondrikern del 10
Del tio var tänkt att bli den sista delen av Sommarföljetongen. Men så hände något.
I början av oktober berättade jag att lätt träning inletts utan problem. Efter någon vecka till kunde jag öka träningsdosen och till och med vara med på tävling. Sprang första Mila Stockholm by Night och kroppen kändes oförskämt bra med tanke på den långa frånvaron. Livet lekte, med andra ord.
När jag som mest gick runt och funderade på hur jag skulle formulera det lyckligt slutet av Sommarföljetongen började det klumpa sig i halsen igen. Eller för att vara mer exakt, efter en underbar joggingrunda med pannlampa, så kallat tisdagsrave, i skogarna kring Frescati kände jag att halsen började bete sig annorlunda mot vad den gjort under den senaste, lyckliga, tiden. Dagen därpå var förkylningen (eller vad det nu är) ett faktum. Riktigt ont i halsen och en klassisk trötthet i hela kroppen. Det konstiga var att jag inte blev det minsta snorig, fick inte heller någon hosta eller feber. Bara ont i halsen. Och trötthet.
Nu har det gått en vecka och jag har inte känt någon som helst förbättring. Därför är det dags att börja kontakta läkarstaben igen, hurra! Vi (alltså jag och halsen) börjar redan i morgon med Ö-N-H-kliniken i Högdalen. Sist jag pratade med dem lät de inte allt för främmande att remittera mig till Uppsala. Om inte dom fixar till ett mirakel får jag gå vidare till nästa.
Som ni kanske förstått vid det här laget har jag fått för mig att den förkyldes motsvarighet av Nirvana finns någonstans i korridorerna på Akademiska sjukhuset i Uppsala. En dag ska jag ta mig dit och mottaga min efterlängtade visdom (diagnos).
Givetvis tråkigt att du är sjuk igen. Men någonstans tror jag att många läsare (åtminstone jag) som följt dina äventyr i den svenska sjukvården kräver att få läsa det givna slutet på historien! Annars blir det som en tjock roman där någon rivit ut sista kapitlet.
På de sista sidorna av denna kontrakurs riktiga långkörare föreställer jag mig att du äntligen får träda in i den där sista sjukhuskorridoren. Du inser att din jobbiga resa inte varit förgäves. (Då talar jag alltså inte om Uppsalapendeln.) Kanske är allt du ser ett oerhört starkt vitt ljus (motsvarande ett oändligt antal tyska monsterlampor) i andra ändan av korridoren. Ut ur ljuset träder en person i en vit rock fram, en person som bär på alla svaren.
Inlagd: 2009-12-01 kl 22:51