Tävlingsbidrag 12
Sex år efter orienterare #12 gjorde sin bom på USM 2003 tycks spåren ännu finnas kvar. Och då menar jag inte bara på Runoway:
Jag sprang då H15. Tävlingen gick i Stockholmstrakten, och eftersom att jag inte hade sådär jättebra kontroll på den terrängtypen, så hade jag två grundpelare att luta mig emot:
• Ta det lugnt när det är svårt
.
• Spring runt det svåra om det går
.
Det var alltså vad jag tyckte. Ingen vuxen löpare skulle troligtvis göra likadant.
Men men.
Redan här kan vi konstatera att orienterare #12 tänker ganska olikt många notoriska bommare, då det till och med finns metoder för att säker orientering. Hur många vuxna har egentligen sådana som de följer?
Det började ganska bra, och fram till radiokontrollen låg jag 11:a. Efter radiokontrollen var det dags för en lite längre sträcka. Jag tänkte enligt mina grundpelare och hittade ett fint runt om-vägval. Så jag körde ut på vägen, följde bäcken till kraftledningen, och sedan svängde jag av den mot den uppfångande bäcken. Jag följde bäcken en bit fram, och gick rakt upp i sänkan mot kontrollen.
Trodde jag…
Tydligen så sprang jag inte upp där, utan på ett annat ställe. Liten som jag var, litade jag stenhårt på mig själv. Men efter ett tag började jag bara springa runt och söka av skogen. Till slut kommer jag ner till bäckkorsningen, och springer därifrån fram till bäckkröken. Sen följer jag bara sänkan upp till kontrollen.
Här var det alltså fråga om en målmedveten 15-åring på Ungdoms-SM med väl inarbetade strategier för sina beslut i skogen. För varje kontroll plockas ett flertal platser och före långsträckan ligger orienterare #12 på elfte plats. Allt tyder på att det kan bli ett kanonlopp. Men trots det säkra vägvalet runt om så händer någonting där vid höjden. Delsträckan avslutas i en praktbom i 20-minutersklassen, med 68 förlorade placeringar.