Tävlingsbidrag 13
Bidraget med otursnumret tretton i årets tävling är från en person som tycks ha kommit till en djupare insikt om vad en bom är. Det måste inte se stort och mäktigt ut på kartan: det är helheten och sammanhanget som avgör om bommen är någonting man kan borsta av sig och springa bort i från. Eller, som vår orienterare #13 skriver, det gjorde gigantiska hål i en redan sargad själ
O-RINGEN, ETAPP 5, 2008:
Jag är i princip den sista som får gå ut i ”den riktiga jaktstarten”. Jag har en betryggande ledning på ca tio respektive 13 minuter före klubbkamrat ”X” och ”Y”, men har helt glömt att räkna med den för mig relativt nya bekantskapen ”Z”. Z startar cirka minuten efter mig och jag rusar iväg som ett skållat troll för att hålla undan med följden att jag ägnar 15 min åt att försöka hitta tvåan.
Redan med orden ”rusar iväg som ett skållat troll” förstår vi att orienterare #13 är en riktigt ärrad bommare.
Efter det är det ren och skär plåga. Vid fyran har jag helt tappat huvudet och mot femman går jag upp för fel höjder.
En modern klassiker: att börja leta skärm efter knappt halva sträckan.
Jag byter riktning i mossen, stapplar fram och tillbaka tills jag nästan ser i syne. Efter 21 minuters tortyr når jag femman. Då känns det som att jag har ökenvandrat i 40 dagar och 40 nätter, fast i ett blött, sugande, svampigt kärr.
Det är när man bommat tillräckligt många kontroller man börjar lära sig lämpliga referenser till de heliga skrifterna. Det är perfekt som trumfkort när det känns som värst. Men denna gång räcker det inte till för att bita ihop och komma igen lagom till upploppet:
Z har tydligen känt sig supertaggad av att vara den som jagar och gör ett kanonlopp. X hamnar i samma träskmisär som jag medan Y plockar in minut för minut och sekund för sekund. Efter fem dagars harvande får jag därför stryk av Y med 4 sketna, ynkliga sekunder.
