Tävlingsbidrag 9
Tävlande #9 har verkligen gått till grunden med allt vad analys heter, något som alla orienterare som bommar gärna och mycket borde göra. Här följer ett sammandrag av den grundliga rapporten:
Som arrangör på O-ringen i Eksjö sommaren 2009 fick man av naturliga skäl inte delta i tävlingsklasserna. Vilket nog var tur i detta fall. Men träning skulle man ju ha och vem vill inte utnyttja möjligheten att springa i ny terräng! Mitt bomäventyr utspelade sig på den 5,4 km långa Ö6 på etapp 3, med andra ord inte särskilt prestigefyllt. Efter att ha inlett med snabb löpning och dålig orientering, min specialitet, tar jag sikte på kontroll 8. En lätt kontrollpunkt, konstaterar jag när jag klafsar över en mosse på väg mot fastare underlag och höjer farten en aning. Ack ett sådant nybörjarmisstag. Väl på vägen är jag snabbt iväg.
Jag sätter av i rätt riktning men efter 200 meter blir jag plötsligt osäker. Jag saktar ner och passar den ihop vikta kartan en gång till. Det är nu det stora misstaget begås. Under löpningen över mossen då kartkontakten var lika med noll vände jag kartan upp och ned! Detta märker jag inte (hur är det möjligt?) då jag ånyo läser in mig vilket resulterar i att jag nu vänder om och börjar springa i motsatt riktning på vägen. Här ifrån är de flesta av mina gärningar helt absurda.
Ett perfekt kartgrepp för en redig kontrakurs.
När jag kommer fram till en krök som jag tror är vägkröken strax innan åttan svänger jag in till höger. Trots att höjdkurvorna runt åttan inte stämmer överens på något sätt är jag säker på att jag är rätt och kartan fel. Sedan följer ett långt irrande. Upp och ned, upp och ned, ut på vägen, tillbaka igen, upp och ned på höjderna. ”En militär bunker? Den skall ju inte vara här, men det är nog för att militära föremål inte är inritade på den här kartan.” Ut på vägen igen, runt en stund tillbaka, in på en skogsväg lite längre ned, upp i rätt riktning mot kontroll åtta. Men i stället svänger jag in på stigen till vänster. Jag är nu i ”chansa vilt-stadiet”. Runt en stund, ut igen, upp och ned på höjderna, upp och ned. Nära till gråt. Allt detta övervakas av två äldre herrar i solstolar med okänt ansvarsområde. Man ser hur de roas av mitt irrande fram och tillbaka. ”Det här blir något att skratta gott åt till eftermiddagskaffet.” Till slut inser jag mitt fruktansvärda misstag, när jag gjort det hittar jag kontrollen utan problem. Jag fullföljer resten av banan men vid näst sista kontrollen struntar jag i att stämpla. Man vill ju inte synas i resultatlistan efter något sådant. Jag försöker hitta en ursäkt för att slippa stå med skammen, men nej, det finns helt enkelt ingen ursäkt. Det bästa jag kan komma på är att jag tidigare endast sprungit terränglopp utan karta och först denna säsong börjat med orientering på allvar. Det finns en del att lära kan man konstatera. Sträcktiden då? 38 minuter 10 sekunder.
Som tävlingsledare för Kontrakurs tävling nyårstävling finaste bommen blir jag förbryllad. Jag trodde att jag sett det mesta, både mina egna misstag och andras. Men jag förstår ingenting. Orienterare #9 avslutar brevet med några rader som gör mig lugnare:
PS. Ni kommer inte att fatta hur någon människa kan tänka så, när ni ser kartklippen. Jag fattar det inte heller. DS.