Tävlingen avgjord! Vinnaren är…

Jag har studerat kartan åtskilliga gånger men kan inte förstå hur jag tänkte den där dagen i Eksjö. Det som gör bommen så speciell är enligt mig dels att kontrollen är så otroligt enkel, en ren transportsträcka som ger utrymmer för inläsning av kommande kontroller (inga sträckor skall dock underskattas). Dels den uppvisning i dum envishet jag uppvisade då jag snurrade bland höjderna. När jag sedan övergick till att chansa vilt var den ultimata bommen ett faktum.

Att bomma är ingen enkel konst. Många utav våra landslagslöpare uppvisar stora brister på detta område. Studerar man deras vägval synes det som om de helt saknar förmågan därtill (en tio sekunders miss är ingen bom!) Att träna sig i bomning är i det närmsta omöjligt då en bom förutsätter att man inte missar kontrollen med avsikt. Det finns dock några saker man kan tänka på för att öka chansen för bom:

- Undvik kartkontakt i så stor utsträckning som möjligt.
- Läs inte in dig för noga på kartan utan ta ut en snabb kompass och spring.
- Prioritera alltid tempo före säkerhet.
- Sista säkra-vad är det?
- Öka farten den sista biten in till kontrollen.
- Ha alltid inställningen att det är du som är rätt och kartan som är fel.

Vill man uppnå motsatt effekt rekommenderas dock att inga av dessa punkter efterlevs.

För att kunna kalla sig elitbommare får man inte ge upp när motgångarna kommer. Siktar man på att en dag bli en vanlig elitare är det viktigt att man utvecklar den mentala styrkan och envisheten som krävs. Att inte ge upp när man bommar är ett sätt att öva på detta. Att bommarna ofta blir större just för att man saknar den mentala kylan som krävs för att våga stanna upp och läsa in sig visar bara på hur mångbottnad och svårpenetrerad bomkonsten är.
Dessutom kan man alltid ha i tanken att ju mer man bommar desto mer distansträning får man.

Med tiden utvecklas de flesta orienterare i en mer bomfri riktning. Detta är likt det pubertala målbrottet helt naturligt och inget att skrämmas av.
Jag hoppas själv kunna utvecklas på detta sätt och kanske, en dag, beblanda mig med den vanliga eliten (inte för att dessa är bättre människor utan för att en bomkarriär är så otroligt krävande och slitsamt för kropp och knopp) .
Det är dock viktigt att det hela tiden finns en stark skara envetna bommare som verkar som en motkraft till de felfria. Utan dessa människor rasar orienteringsuniversumet samman.

Jag hoppas att kontrakurs tävling bidragit till att öka acceptansen för elitbommarna och att fler vågar stiga ut ur garderoben och med stolthet i rösten säga ”Jag är en bommare!”

God jul och gott nytt år!