Kategori: Blogg

Kontrakurs tränar sprint

Efter förra veckans fadäs på sprinttävlingen Stockholm City Cup i Ålsten, sprang jag denna vecka (som förberedelse inför SCC E2 på Långholmen) en sprintbana som jag själv lagt. Ska man nå toppen kan man inte lämna något åt slumpen. Jag kallade träningen Kontrakurssprinten för att få maximal tävlingskänsla. Dessutom lade jag banan i Långholmenrelevant sprintterräng, med vad jag trodde var sprintrelevanta kontrollpunkter. Jag tyckte jag fick till det riktigt bra. Sen var det väl kanske vissa saker med banan som var såväl sprint- som Långholmenirrelevant. Men man kan ju inte få allt här i världen.

Träningsloppet, kontroll för kontroll:
Starten: Jag joggar fram i sprintiga löpskor till den fiktiva starten. Vid en blå sandlåda kliver jag upp och låtsas stå på en startramp. Publiken är helt vild där nedanför. En fågel av något slag kvittrar till och jag bestämmer mig för att detta är startpipet. Jag plockar upp kartan och ser sträckan till första kontrollen. Det ser lätt ut! Men vad föreställer koddefinitionen? Jag gräver djupt i mitt undermedvetna och kommer på rätt svar: Myrstack.

1: Spikar myrstacken, den låg precis bredvid stigen. Det här går ju bra. Jag ökar tempot.

2: Men banläggaren brukar alltid försöka luras i sprint. Lura in orienteraren i nån gränd eller något. Men här är det inga gränder, bara vacker skog. Jag springer över en lång träbro och det känns sjukt mycket sprint. Lite ”Park World Tour goes Älta”. Plötsligt kommer jag in i ett urbant område. Men inga återvändsgränder. Arrangören har hittat en perfekt mix av natur och bebyggelse, underbart banläggarjobb! Plötsligt är jag en hårsmån från att bli överkörd av en bil när jag springer rakt ut i gatan samtidigt som jag läser kartan. Banläggaridiot! Det stod inget i PM om trafikerade vägar att se upp för! I ren chock gör jag en krok i villaområdet men spikar därefter tvåan högt uppe på berget, som jag enligt definitionen tolkar som ”utsiktspunkt mot solnedgång, vänligen vänd pupillen mot öster”. Men jag hinner knappt se solnedgången, det här är sprint och då har man inte tid för naturupplevelser.

3: Lätt kontrollpunkt. ”På vägen”. Jag behöver inte ens stanna och låtsas stämpla. Nu sprintar jag riktigt fort fram. Det luktar seger, men jag försöker tränga bort alla såna tankar. Än är det en bit kvar till målet.

4: En lite längre sträcka, och här kan man välja att sprinta över förbjudna gården och sprintsimma över Östersjöns kalla vatten, eller köra vägen runt. Jag väljer det senare. Kontroll fyra är den enda elektriska stämpeln på banan. Det visar sig vara ett elstängsel i det pittoreska området Solsidan som utgör kontrollenhet. Dessutom är det någon form av publikkontroll. Folk står innanför staketet och skriker extatiskt på mig då jag stämplar.

5. Banläggaren har valt att kartkomplettera med satellitbilder från nätet när originalkartan tagit slut. Det känns ju lite sådär. Av törst bommar jag mig själv upp på ett högt berg. Att man har valt att ha vätskekontrollen långt ute till höger på kartan är ett mysterium, ända tills jag inser att det är havsvatten som erbjuds. Ingen sportryck, inte ens saft. Inte ens Euroshoppersaft med aspartam. Lite snålt va? När jag väl kommer till femman börjar det skymma. Tolv minuter säger de att sprint ska ta, men hur länge har jag hållit på egentligen?

6. Det brukar alltid finnas någon riktig lång vägvalssträcka på sprintbanor. Sexan är en sådan. Spännande, här får man äntligen tänka. Jag funderar på att antingen gå spikrakt längs det rosa strecket inne i skogen, eller ta ett mer urbant vägval – Roslagsbanan till Slussen, därifrån tunnelbanan till sista kontrollen). Men nu är det så mörkt ute att jag bara kör. Utan att tänka. Jag sprintar vägar och stigar fram. I skogen är det däremot kolsvart, jag skulle tagit pannlampan. Men snart är jag framme vid sista och jag visualiserar en stämpling i hörnet av fotbollsplanen och spurtar mot mål. Jag ser bara en tant med en hund, men föreställer mig att publiken står i tiodubbla led längs målfållan och bara skriker ut sin hänförelse över denna publikfriande idrottsgren.

Jag är riktigt nöjd med mitt testlopp. Jag känner hur jag börjar få mersmak för det här med sprint. Snabba beslut, högt tempo, vägval och små marginaler, perfekt publiksport! Sprint är min grej helt enkelt.

Två dagar senare. Kvittot på min träning kommer som en dyr räkning med posten: Det gick lika dåligt som förra veckans SCC. Mina minutiösa sprintförberedelser räckte inte.

Nästa vecka försöker vi igen.

Inlagd: 2010-05-28
Skrivet av: Daniel
Etiketter: , ,
Kommentarer via RSS
Lämna en kommentar