Shortsen, skjortan, skorna: Det var stiligare förr.
Originalbilden före spegelvändning med sitt ”dolda budskap”.

Men vem är orienteraren?

Lucka 1: orienteringsfilmaren Chi Hang Liang

En sliten tomte springer i mål på ett ödsligt TC

Tack vare en annan orienteringsbloggares mycket uppgivna inlägg häromdagen fick jag upp ögonen för en orienteringsfilmare på andra sidan jorden, i Hongkong. Extremt produktiv – i skrivande stund ligger 2256 videoklipp på Chi Hang Liangs YouTubesida! För mig – som ju älskar genren orienteringsfilm – finns bara en sak att säga: STOR RESPEKT!

Det är en annan atmosfär på tävlingarna där. Parkorienteringsbanorna med 50 meter mellan kontrollerna blir jag inte så sugen på, däremot gillar jag användandet av bakgrundsmusik i ”skogen” och natursköna banor i solnedgång.

Här en dimhöljd (smoghöljd?) start, kul att se att de är så skönt avslappnade inför sin sport. De har verkligen fattat innebörden av ”man vinner inget lopp till startpunkten”.

Till sist, den här löparens stil är odiskutabel! Att springa en tävling i vit t-shirt med avklippta ärmar och solbrillor är lite av en dröm jag själv aldrig vågat uppfylla. Jag skyller på att man i Sverige inte får springa i skog med bara axlar. Men på honom känns det i alla fall klockrent!

Mer om Chi Hang Liang: Folkbladet-intervju från O-ringen i Mjölby.

Målgång i Silja Europa-sprinten 2009

Upprinnelsen
Hela bussresan från Åbo till Halikkokavlen hade vi laddat upp inför den finska shoppingen. Vi hade diskuterat vad vi var ute efter. Ja, det var mycket snack om nylonkläder hit och nylonkläder dit. Erik och Julia berättade att så fort bussen stannar springer folk iväg bara för att hinna först till tälten med utförsäljningen av årets ol-kollektion. Riktigt så hetsigt var det faktiskt inte. Men väl inne i tältet tornade en vägg av skokartonger upp sig. Priserna var rejält nedsatta. På bussen hade jag skojat något om VJ:s Supra-spikskor, varpå UK hade berättat en gammal skröna om att finska Karhu på 80-talet gjorde en fantastisk orienteringssko, trots att den från början inte var ämnad för orientering. Det var en spiksko, och det var en dröm att springa över berhällarna i dessa. Men även om ett frö hade såtts i vårt undermedvetna, blev det inte spikskosnacket mer allvar än ett skämt – är man inte elit så får man ju inte springa i spikskor, punkt slut!

Så billigt
Framför muren av skokartonger stod vi, mållösa. Snart satt vi alla där och knöt fast Supran på fötterna. Antingen väljer man att kalla det ”tillsammans är vi starka”, eller så heter det helt enkelt ”grupptryck”. (UK själv stod och klämde på ett par Supra med metalldubb av någon underlig anledning.) Supra Spike: Nittio Euro – så billigt! Strax därpå var jag, Erik, Julia och Oskar 90 Euro fattigare. Eftersom spikskor inte är tillåtet på budkavlar fick vi inte testa skorna på Halikko. Men vi fick åtminstone hålla i dem, vi fick återigen känna den härliga syntetiska lukten av nya skor som ännu inte trampat ned i fem decimeter lera. Vi kände alla hur lätt den var. Det måste vara världens lättaste orienteringssko! Till skillnad från de andra VJ-modellerna var denna mjuk runt hela foten (ingen häldödare som Twistern alltså), flexibel men ändå stadig i sulan (inte stenhård och stum), och ingen innersula av papp som VJ kör med annars utan high tech-material rakt igenom. Det andades kvalitet ända från häldubbarna till tåspikarna. För de 90 E vi pungade ut medföljde ett verktyg för att skruva loss och byta spikarna – bara en sån sak är ju någonting utöver det vanliga och värt varenda Cent.

En glimt av paradiset: Fyra par VJ Supra Spike poserar ombord på Silja Europa.

Världens bästa sko?

But just two days before the travel to Olomouc and WOC, I received a sample shoes from VJ. Immediately, when I had those shoes in my hands, I understood that they were special. As every time I get a shoe, I put it in my weigh-scale and realized that it was the lightest orienteering I ever had and the grip was just perfect for the whole sole.
– Thierry Gueorgiou

Värdlens bästa medeldistansorienterare beskriver hur han upplevde sitt första möte med denna sko, som han några dagar senare blev världsmästare i.

Nu hör jag er skratta hånfullt där ute i stugorna. Jag skrattade också rått åt mig själv första gången jag testade skon i skogen, men det återkommer vi till i del två av detta stora test av skon.
Det är klart att man tvekar lite då man väger för- och nackdelar:

+ Skon är säkert fantastisk
+ Det är snyggare med spikar under sulan.
- Men det är mycket pengar (trots rean) för en sko som enbart är ämnad för tävling av tillverkaren.
- Man får inte ens använda skon på kavlar och andra stora trånga tävlingar där man kan råka spika någon i foten.
- Det sägs att spikskor lättare ger skador än andra skor.
- Är man inte världselit riskerar man att bli hånad var gång man trär på sig spikskon på foten.

Men kanske är det detta som gör det så charmigt att äga ett par vassa tävlingsskor? Trots att man är världens sämsta orienterare, kan man i alla fall få känna hur det kan vara att använda världens bästa utrustning, även om man inte kan tillgodogöra sig den. Likt en djävul som får en kort glimt av paradiset.

Första testet
Vi sprang Halikko i våra trötta dubbskor och åkte hem över havet. Efter buffén tillbaka i hytten tyckte Oskar att jag skulle fota alla fyra skoparen på rad. Därefter blev vi ju tvungna att snöra på oss skorna igen, bara för att känna efter en gång till hur de satt. Oskars fötter hade vuxit rejält sedan morgonen, eller så hade de svullnat. Tanken att det var någon av de andras Supra-skor han hade tagit på sig hinner han inte ens tänka, för plötsligt var vi ute i korridoren för att testa skorna på riktigt! En kort Silja-sprintorientering. Kommer skorna få tillräckligt bra grepp om heltäckningsmattan?

Sprint när det är som bäst – snabba beslut och kluriga vägval.

Först sprang jag en duell mot Oskar. Eftersom jag både ritat kartan och lagt banan lät jag min motståndare passera efter att han börjat dra frenetiskt i min tröja för att kunna komma om mig. Därefter sprang Julia och Erik samma korta bana, fast med individuell start. Alla tog samma vägval och slickade strecket, vilket är ganska ovanligt i sprint.

Första intrycken
Vi är alla eniga efter första testet på platt mark: Skon är fantastiskt bra! Åtminstone på heltäckningsmatta. Den har god löpkänsla, bra grepp och passformen är perfekt. Så länge man tar rätt storlek vill säga. Vad gäller utseendet kanske tribalmönstret känns lite utdaterat även på skor, men jag tycker i övrigt att färgkombinationen gul undersula med metallfärgade spikar som samspelar med samt svart/gult/silver på ovandelen fungerar. Men vem bryr sig hur spikskon ser ut ovanpå – det är ju spikarna under som är det snyggaste!

I del 2 av Supra Spike-testet beger vi oss ut i den allra mörkaste och hemskaste Uppländska skogen i hela världen! Där blir det ett brutalt hårdtest av skorna, långt från allt vad finlandsfärjor heter. Tills dess får ni hålla till godo med denna dokumentär från del 1 av testet:

Viktfakta:
VJ Supra Spike väger 279 gram torr. Blöt väger den 415 gram. Vattenabsorption 49%
Icebug Spirit väger 293 gram torr. Blöt väger den 411 gram. Vattenabsorption 40%
Testfakta från www.testzone.se

Men först börjar vi med denna unga man som symboliserar en viktig stil inom finsk orientering: de otroligt slitna orienteringsklädernas mode. Detta ser vi sällan i sverige, jag tycker det är synd. För det är något högst personligt exempelvis att ha brutalt urblekta, avslitna och håliga nylonbrallor (eller om det är tajts) över långkallingar. Blusen övertill kan inte bli mycket mer klassisk. Pannband i samma nyans som byxorna. Det som ser ut som ren och skär nonchalans är egentligen helt perfekt matchning!

Något som är värt att poängtera då vi talar om finskt ol-mode är oversizedtröjorna från 90-talet. De finska är nästan utsvängda nedtill, fråga mig inte hur detta går till, men det är helt klart något annat än de moderna midjekorta och tajta funktionströjorna.

Här den lite mer klassiska gentlemannastilen, propert och symmetriskt nederdel mot överdel. Mannen från Raseborg springer i den officiella klubbdressen, modell äldre. Det är en del klubbar i Finland som kör hårt på pastellfärger.

Det bästa till sist. Det här är min absoluta favorit! Det är så snyggt och enkelt så jag blir lika grön i ansiktet av avund som mannens finhålade nylontröja! Blått och grönt, men notera alla vita detaljer som accentuerar: t-shirten med katten Gustav som orienterare, Fin 5-kepsen, vita 90-tals Jalas, vitt Hemingwayskägg, vita tubsockor och korta vita handskar…

Jag tittar på mina egna tråkiga kläder som ligger i en kasse här bredvid och inser att jag har många långa år kvar tills jag tagit mig ända dit.

Foto: Jakob Larsen

En zebradräkt! Vad kan man säga om den? En modern klubbdräkt med okonventionellt animaliskt tryck som blivit möjlig tack vare lasertryckets intåg. Antingen gillar man detta, eller inte alls. Förutom jag då, som dels tycker att det konsekvent svart-vita i hela dräkten och strumporna är stilrent. Å andra sidan är det ett lite väl brokigt mönster på temat djurpark, som känns krystat om det nu inte finns någon självklar koppling till zebror inom föreningen förstås. Jag skulle vilja se ett abstrakt och psykadeliskt mönster på en orienterardräkt!

Jag hade tyvärr inte ynnesten att själv få se denna exotiska kreation på O-ringen och är nyfiken på vilken klubb det kan handla om. Magkänslan säger mig att det är en finsk klubb, eller möjligen en klubb från något centraleuropeiskt land. Är det så att jag har fantastiskt dålig koll nu och att precis alla känner till den här klubben så ber jag om ursäkt. Jag har ju trots allt inte varit på ett o-ringen sedan Umeå 1997, då fanns inga zebror i skogarna vad jag minns. Till vardags ser jag bara Stockholmsklubbarnas dräkter.

Så hjälp till nu, vilken klubb är detta och har de egentligen någon logisk koppling till Zebror?

Spännande bonusfakta: Visste ni att en zorse är en steril avkomma av en zebrahingst och ett häststo?

Nikeskorna? frågar ni då. Ja, det är sant. Ni som var med under mitten (eller var det slutet) av nittiotalet minns att Nike gjorde orienteringsskor under en kort period. Det var precis i slutskedet av min första orienteringskarriär och jag minns tydligt hur min dåvarande klubbkamrat (numera farliga konkurrent) Gunnar utbrast ”nej, dom där är skitdåliga! Man får världens skavsår av dom!”. Jag vägrade att ta till mig Gunnars råd utan lyssnade hellre till mitt nyfunna intresse för coola kläder, skor och musik (hade jag varit tonåring nu hade jag varit modebloggare). Dessa intressen var också de som fick mig att några månader senare lägga orienteringen på hyllan.

Insida i galon, utsida i diverse fluffiga material, två swoshar per sida varav en i reflexfärg

Hur som helst, i mitt gäng (nej inte orienteringsgäng) var det jävligt hippt med snabba Nike-skor av olika slag och när jag såg att Nike börjat göra orienteringsskor fanns det ingenting som kunde stoppa mig. Faktum är att jag förmodligen inte behövde några skor alls eftersom jag praktiskt taget slutat springa helt och hållet, men farsan hoppades väl att jag skulle komma igång igen och hostade upp kulorna. Och jag har inte ångrat hans utlägg en sekund!

De få gånger jag sprang i skorna kände jag inte av några skavsår alls. Dubbarna satt som sten och det skulle dröja över 13 år (varav nio av dessa stod skorna på hyllan) innan jag beslutade mig för att köpa ett nytt par. Favoritskorna hade nu endast fyra metalldubbar kvar, eller, egentligen är det bara en metalldubb som släppt. Resten sitter kvar, dock nedslitna till botten av dubben så att fästet i sulan, som också är av metall, blottats. Det har i sin tur lett till att skorna fick en andra chans!

Andra generationens dobbar träder fram

Well, andra generationens dubbar funkade tyvärr inte lika bra som första. Till slut blev jag bara tvungen att köpa ett par nya skor. Det fick bli VJ Integrator, inte för att de var snygga (för det är de inte, de är förbannat fula) utan för att de var de smalaste som fanns i butiken (jag har vansinnigt smala fötter) och så vitt jag vet har väl Nike slutat göra orienteringsskor?

Redan efter några veckor lossnade första metalldobben på VJ-skorna och jag började sakna mina gamla trotjänare Nike. Som tur var blev skorna utbytta och sedan dess har de faktiskt funkat helt ok och mina Nikes har mest stått och samlat damm hemma.

Dödsstöten
För någon månad sedan under mina deppigaste perioder (på grund av att halsen aldrig slutade att göra ont) impuls-tröstköpte jag ett par Icebug spirit. Samlingen av skor är nu uppe i hela tre par. Ett par för många. Tiden är inne.

So long my beloved Nike, jag kommer att sakna er!!

 
PS. är det någon som har kvar någon annan modell från Nikes kortlivade orienteringsskokarriär?

Jag har dagen till ära valt en svart nylonblus i mycket klassiskt snitt: magficka och krage med snäv halsknäppning. Finsk, tät nylon borgar för god kvalitet och dålig ”andas-förmåga”. Till detta tidlösa nylonbyxor i en modell som slutar några centimeter ovanför anklarna. Jag accentuerar med ett svart pannband och svarta strumpor.

Jag känner mig som en skogsmaskin från slutet av 60-talet i denna outfit: jag kommer gå säkert, jämnfort och aldrig stanna.

Till vänster en ung man i STO/CKH/OLM-dräkt. Säga vad man vill om ortnamnets placering, storlek och tryck. Men rödvitt blir ändå riktigt snyggt i kombination med hans blåvita nylonknickers. De skönt nedhasade strumporna skapar en perfekt avvägd norsk glipa. På det här viset spelar smalbenen i total harmoni mot de lika bara underarmarna.

Bakom till höger har vi en något äldre löpare som bär en mer traditionell outfit. Den kortärmade klassiska blusen har helt otroliga mustiga färger, för att inte tala om den diagonala skärningen! Helt rätt 2009, troligen även bra bit in i nästa år med. Eller, vad fan är det jag pratar om egentligen? De där färgtonerna är ju tidlösa inom orientering, de kommer aldrig någonsin vara fel. Kombinerat med klassiska svarta lite korta ”gubb-byxor” kan det inte bli mer rätt på tävlingen Trekvällars 2009.