För några dagar sedan var jag en av 10 000 nyfikna som ville ner i gamla underjordiska utrymmen i hemstaden. Men på vägen hem infann sig inte riktigt den där stora tillfredsställelsen, och jag tror inte jag var ensam. Man fick helt enkelt se och uppleva för lite! Hade man exempelvis lagt några orienteringsbanor därinne hade nog många tyckt det var betydligt mer spännande. Och stans klubbar hade kanske vuxit med tusen orienterare över en dag. Detta är kanske något orienteringsförbundet skulle satsa på nästa höst då platserna öppnas för allmänheten igen.

Rymmer 2000 orienterare? Informationsskylt om Katarinabergets skyddsrum och framtida inomhus-o-arena.

Ännu fler sköna tips till förbundet att testa
Inomhusorientering skulle även kunna innehålla utmaningar för oss redan bitna orienterare. Använder man en byggnad i olika plan får uttrycket vägval en helt annan innebörd, då man måste tänka i tre dimensioner och inte bara höger, slicka strecket, eller vänster? Hinder som rulltrappor som går åt fel håll, långsamma hissar och labyrintliknande kontorslandskap kan sabba ett lopp totalt. För att inte tala om farligheterna i de gamla industrilokalerna: rostiga spikar och krossat glas som bara väntar på dina tunna skosulor. Det är dags att förbundet startar upp den kommande succén S.U.E.O.C. – Stockholm Underground Experience Orienteering Cup. Men främst är det underjordiska lokaler utan tillstymmelse till solljus man bör orientera i, det är där inomhusorienteringen har sin riktigt mörka framtid.

Illaluktande hinder skapar möjligheter
Som det stora hindret i trapptunnlarna i Katarinaberget, vilka är en del av det ”atombombssäkra” skyddsrummet som byggdes på 1950-talet i Stockholm: här är lukten av mögel så påträngande att detta kanske skulle vara den mest intressanta utslagsfaktorn i ett framtida inomhuslopp. Mögellukten bidrar här även till den höga mystiken, tiden har stannat för femtio år sedan. Det blev som bekant aldrig något tredje krig, och tunnlarna har blivit stående tomma. Samma skyddsrumssystem som skulle kunna härbergera 20 000 människor utgörs idag till stora delar av ett enormt parkeringsgarage. Några tusen orienterare sväljer anläggningen säkert utan problem.

Långa trappor byggdes i flera våningsplan.

Det översta våningsplanet med trappor som leder ned i underjorden, och tillbaka till 1950-talet.

Ritning över delar av orienteringsanläggningen.

Det finns en annan plats som är som skapt för inomhus-orientering. När Sverige behövde en hemlig marinbas på 1940-talet tyckte man att Skeppsholmen mitt i Stockholm var den bästa platsen för detta. I de kala tunnlarna hade man byggt upp byggnader med sovsalar, sjukvårdsrum, matsalar med mera. Nu är allt borta och tunnlarna står tomma i väntan på någon ny fartfylld aktivitet…

Ritning över tunnelsystemet på Skeppsholmen. På frågan vad som finns i rum 143 fick vi inget svar…

Tunnelsystemet under Skeppsholmen, vad döljer sig för vägval bakom staketen?

Bara att lyfta luren
Statens Fastighetsverk förvaltar dessa tunnlar och tycks bara vänta på en lämplig verksamhet här. Tips till Orienteringsförbundet: Ring SFV för att få arrangera lite inomhusorientering i tunnelsystemen, numret finns här.

Tills dess får inomhus-o-entusiasterna hålla till godo med att leta kontroller på gymnastiksalarnas plintar och bockar.

På åttiotalet roades vi små nybörjare med att få en stencilerad karta över den lilla gymnastiksalen. Därefter drogs alla bockar, plintar och mattor fram i klassiskt Hela havet stormar-manér. Allt enligt den grovkorniga sladdriga A4:an. Där knatade vi runt och letade efter små markeringar för kontroller. Om detta hjälpte oss att bli duktigare på orientering vet jag inte. Men den avslutande spökbollen var ju alltid kul.

På orientering.se kan man än idag få tips om gymnastiksals-orientering. Dock i fyrfärg och ocad-banpåtryck.

På nittiotalet skulle orientering få vara med på den stora idrottsmässan Aktiviaden i Älvsjö. Nu hade man äntligen chans att visa hur spännande orientering kunde vara! Till sin hjälp hade orienteringsambassadörerna den nya elektroniska tekniken, Regnly, och dessutom en förvånande stor del av mässhallen till sitt förfogande. Med många hundra lastpallar, gröna mattor (gräs) och blåa mattor (vatten) och en hel del barriga julgranar byggde man upp en gles orienteringsskog inomhus. För oss unga orienterare som okritiskt tog till oss allt nytt var det här fantastiskt kul. Man kunde springa flera gånger och finputsa sin tid. Säkerligen gjorde jag mitt livs renaste lopp under den sista rundan.

Notera att jag ambitiöst nog har räknat ut skalan och att jag förevigat mitt personbästa.

På nollnolltalet vet jag inte vad som hände med den obskyra disciplinen inomhusorientering, eftersom jag hade lagt mina Silvaskor på hyllan. Förmodligen tog utomhus-sprinten över kategorin sensations-o helt, på bekostnad av att inomhus-o dog ut. Men för några år sedan gjordes ett seriöst test av sporten inomhus-o. Landslaget deltog i en så kallad indoor sprint på Bosön 2006. Av det obefintliga intresset för inomhusorienteringen tre år senare förmodar jag att det var en flopp. Men jag kan ju ha fel.

Landslaget springer omkring som yra höns målinriktade sprinters på en innefotbollsplan. Se filmklipp (wmv).

Fortsättning på onsdag: Läs mina lösa spekulationer om inomhus-orienteringens potential och eventuella renässans!