När jag var ute och rekade för min hobbyritade karta häromveckan såg jag följande intressanta höjdfenomen: en inmutad egentillverkad punkthöjd. Placerad på en allmänning till råga på allt. Det känns lite vilda västern, eller hur?
Men tolkar man som orienterare det, och hur ska det presenteras på kartan? Naturligtvis kan man ignorera den och fortsätta leva sitt trygga inrutade liv.

Eller så gör man den bara till en punkthöjd. Men så fantasilöst!

Om man ändå ska hålla på ta med för massa detaljinformation på kartan kan man ju löpa linan ut.

Platsen är en allmänning, men om vi ska tro på Göran P så är det i alla fall hans privata punkthöjd.

Görans ”tomt med utsikt”

Men jag vet inte vem Göran är. Kanske är han vänligt sinnad och tror på allemansrätten och orienterarens obetvistade rätt att springa överallt. Eller inte:

Inmutad punkthöjd märkt med ”farligt område”. Överträdelse beivras medelst salthagel (alternativt eldgaffel) i baken.

Karta över Månens baksida, man ser här spår från meteoritnedslag, och de olika färgerna markerar geologiska material. Kartritare Nasa.

Lämpligt diskussionsunderlag för vägvalsteori? Eller snarare målbildsträning? Kartan över The Road to Success med alla sidospår och genvägar/senvägar nedan är från början tidigt 1900-tal.

På Strange Maps är det en hel del kartor i genren samhällsgeografi och politik, samt en hel del angående olika sorters konsumtion. Exempelvis denna karta över de 13 000 McDonald’s-restaurangerna i USA.

Enligt en uträkning är platsen med det längsta vägavståndet i USA till närmaste McDonald’s (the McFarthest place) belägen i North Dakota där de stackarna måste ta bilen 233 km för att få middag…

…ett avstånd som bara är något längre än Londons jätteringled M25, som har omkretsen 188 km. Störst på den jämförande bilden nedan är däremot Houstons ringled ritat i svart, även om den inte är färdigställd.

Karta som visar hur (korta) de första månpromenaderna var. (Fotbollsplanen i bakgrunden visar att om det varit en fotbollsmatch så hade de inte ens orkat fram till motståndarnas mål.)

Slutligen detta som ser ut som en tidig version av Garmin Forerunner 305, möjligen skapad för häst och vagn-orientering på landsväg.

Länk: Strange Maps

För länge länge sedan (1724) inrättades Långholmens spinnhus på ön med samma namn. Inrättningen kallades för förbättrings- och straffanstalt och här fick lösdrivande kvinnor ett ”hem” där de fick spinna garn istället för att hora. Nu var det inte riktigt så att alla dessa kvinnor var horor utan även kvinnor som hade sex utanför äktenskap blev också tvungna att spinna garn. Bra lagar om man vill ha gratis arbetskraft!

Långholmen anno 1818 (Helt klart en orienterbar karta)

I början av 1800-talet var man uppe i hela 500 celler och man beslutar sig för att flytta alla spinnande kvinnor till en ombyggd textilfabrik på Norrmalm.

Långholmen anno 1902. Fängelset rejält utbyggt.

Efter att kvinnorna dragit till Norrmalm omvandlades spinnhuset och området kring till att bli ett klassiskt fängelse med mest män (som det så ofta är). Ett bra tag senare, närmare bestämt 1975 läggs fängelset ner och idag har delar av fängelset blivit vandrarhem och konferenslokal. Fängelsekunderna är utbytta till turismkunder.

Delar av fängelset som inte står kvar idag.

Vi går vidare.

1999 arrangeras Stockholm City Cup på ön. Tävlingsformen kallas fortfarande för parkorientering och kartan har inte sprintnorm utan ser ut som en skolkarta i 5000-del. Man återkommer igen 2006 (kanske även någon gång emellan). Inte heller då har kartan fått sprintnorm.

Långholmen anno 2006

Just den etappen 2006 springer undertecknad sin första orienteringstävling på nästan 10 år och har ingen aning om vad som komma skulle. I januari 2007 arrangerar jag min första träning med nystartade Centrum just på Långholmen och tre år senare har jag fått äran att rita om kartan inför 2010 års Stockholm City Cup som åter igen ska besöka ön!

Haha! Snacka om lång introduktion. Hur som helst, framöver kommer jag då och då berätta lite om hur projektet går genom att visa kartsnuttar och annat.

Vi börjar med ett smakprov på vad man kan göra med det laserscannade data som Stockholm stad tillhandahåller!

Terrängskuggning av Långholmen anno tidigt 2000-tal (när laserscanningen genomfördes)

Utsnitt av samma karta

Här ser ni att man hyvlat bort alla byggnader (och träd för den delen) ur höjdmodellen. Kvar blir en bild som visar på ett ungefär hur marken ser ut. Eftersom scanningen förmodligen gjordes under delen av året det var löv på träden är inte detaljrikedomen så bra som man skulle kunna önska utan många delar har stora hål där laserpunkterna aldrig lyckats ta sig ner till marken utan fastnat på löv och grenar. Ni som inte förstår alls vad jag pratar om kan jag rekommendera denna sida. Där förklarar man vad laserscanning är och vad det är bra för i orienteringssammanhang!

I nästa inlägg får ni ta del av processen att framställa en grundkarta utan att passera en stereooperatör!

Tanken att hitta några av Sveriges finaste kartor och sammanställa här på kontrakurs har tidigare slagit mig, även om det ännu inte blivit mer än en lös tanke som fått fäste rent praktiskt. Men det här projektet tar kartnörderiet till en helt ny nivå – målet är att sammanställa de orienteringskartor i terränger man borde springa på (innan man lägger ner verksamheten efter HD90) i intressanta områden till en glassig kaffebordsbok! Det är ett initiativ värt att uppmärksamma.

Det är självklart ett svårt urval när man ska göra en världsbästa-lista av denna typ. En uppenbar risk är att debatten kommer bli hård och intensiv om vad som borde få vara med och inte. Så ska det naturligtvis vara också eftersom det innebär att vi brinner för sporten och för våra drömterränger. Men man måste ha lite förståelse för att en bok av den här typen kräver stor variation och en del spektakulära vyer. Kriterierna räknar bland annat upp att det gärna ska handla om unika terrängtyper, kartor med intressant historia, och det man kallar navigation pleasure. På orienteeringmaps.com kommer man att presentera de utvalda kartorna då och då med start imorgon, den 27 januari.

Sveriges finaste kartor?
Medan vi väntar på att projektet ska ta fart kan vi nordbor fundera över vilka kartor vi tycker borde vara med. Vilka kartor har vi egentligen här uppe som borde platsa? Skriv en kommentar om vad du tycker!

Länkar
Projektets sida: orienteeringmaps.net
Projektets grupp på Facebook
Norska ol-sidan opn.nu hade nyligen ett inlägg på samma tema
Alternativet lista: Sveriges bästa kartor

Jag gick ut ganska tidigt i startfältet. Vid första anblicken av kartan såg det ut att vara en fin lätt kuperad skog vilket passar mig perfekt. Tyvärr dröjde det inte länge förrän jag insåg att det inte riktigt skulle bli så lättsprunget. Redan efter bara några hundra meter efter start, när jag skulle ge mig in i skogen (vit på kartan) för första gången insåg jag att man inte riktigt kunde lita på kartan.

Eftersom banläggningen förmodligen var en skrivbordsprodukt hade stackars Carlsson inte en aning om att ungefär hälften av all skog vi skulle passera var svårframkomliga grönområden eller gamla kalhyggen med jävlig undervegetation, så kallad carwash.

Ettan gick bra. Tvåan gick bra. Trean helt ok. Fyran åt helvete (16 minuter på 300 m), men vi skippar den just nu. Femman gick bra. Sexan bra.

Sen var det dags för långsträcka!

Orienteringen gick riktigt bra i början. Jag följde åsen söderut för att sen korsa kalhygget och sen köra vidare. När jag var mitt i det uppväxta hygget, eller rättare sagt strax väster om kalhygget på kartan skråar jag utmed en höjd. Samtidigt ser jag några pannlampor på höjden och ropar ”vafan är jag ?!”, lite på skämt, lite på allvar, men springer vidare utmed höjden. Problemet är att jag inte märker att jag skråar nästan hela höjden runt och börjar springa vidare norr ut. Hur kunde det gå till? Inte vet jag, men den stora frågan är, hur kunde jag springa vidare så pass långt åt fel håll innan jag inser vad jag lyckats åstadkomma?

Well, eftersom jag helt tappat kontakten med kartan efter höjden i grönområdet valde jag att endast springa på kompassnålen rakt söder ut för att till slut fångas upp av järnvägen och då kunna läsa in mig. När järnvägen inte dök upp efter tio minuters löpning rakt (vad jag trodde var) söder ut stannade jag och började syna kartan lite noggrannare. Av en slump märker jag att när jag passar kartan pekar kompassen åt söderut enligt kartan. Eller rättare sagt, jag har sprungit med kartan uppochner. I hur lång tid det pågått har jag ingen aning om. Det enda jag kan tänka mig är att jag måste snurrat runt någonstans nere bland de jobbiga post-kalhyggena.

Så det var bara att vända på klacken och börja springa åt rätt håll igen. Efter ett tag kommer jag fram till ett stort gränsröse. Jag hoppas och ber innerligt att det är en av rösena som ligger strax söder om sexan, alltså där jag började min resa söder-norr. Jag vet inte säkert men jag orienterar mig fram som om jag trott att det är rätt röse. Det visar sig vara ett vinnande koncept. När jag entrar kalhyggesområdet för andra gången håller jag i kompassen extra hårt och lyckas ta mig igenom området utan att tappa allt för mycket kurs. Lyckas, om än otroligt svajigt, läsa in mig på höjderna söder ut och lyckas efter en liten knorr hitta kontrollen!!!

Resten av loppet fortföljde utan större misstag.

Väl i mål var jag varken förbannad eller missnöjd. Jag bara skrattade, och skrattade, och skrattade. Fika bjöd på nybakat, godis, mackor, saft och folköl till bastun. Det visade sig att det inte bara var jag som hade gjort avancerade piruetter i skogen, alla hade något att bjuda på där i bastun. Dock var det ingen som lyckades bräcka min kontrakurs. Det visade sig också att över hälften av alla som startade hade brutit, så trots att jag hade 35 minuter mellan sexan och sjuan kom jag fyra!

Nu i efterhand känns det lite surt att man hade valt att provköra det finska live-GPS-trackingsystemet på Söders SOLs Natt-KM. Tänk om man istället valt att följa Centrums helt kaosartade natt-KM istället!!! Hur mäktigt skulle det inte vara att se min prick helt plötsligt göra en helomvändning och börja springa åt helt fel håll igen. Det kallar jag bra underhållning och orienteringens framtid som publiksport.

Som bonus har jag även lagt in kartan så som det, enligt mig, såg ut i skogen igår. Det som var vitt på kartan runt höjden som jag snurrade runt var egentligen ganska tät skog, ljus eller mörkare grön. Eller ja, ni kan jämföra själva!

Däremot uppstår det en del problem för klubbar som är yngre än den snabba SI-pinnen, exempelvis min klubb Centrum OK. Av namnet på klubben framgår det ganska (ok, lagom) tydligt att vi huserar i centrala Stockholm, vars närområden är så revirpissade av andra klubbar att det nästan är löjligt. Eftersom allt är ”upptaget” kan vi inte muta in en egen skog utan blir tvungna att förlita oss till andra klubbars skogar/karteringar vilket kostar oss en slant varje gång vi ska teknikträna.

Att man betalar för kartorna kan jag tycka att det är en helt ok deal eftersom klubbarna har lagt ut massor av pengar för att kartera områdena och vill därför få lite valuta för deras slit.

Tyvärr är det ofta så att det där slitet gjordes för allt för länge sedan för att jag ska tycka det är helt ok att betala för det. Många kartor vi köper in till träningar (ibland för ganska höga summor) ritades eller reviderades långt innan vår klubb ens var påtänkt. Vägar saknas, hyggen har blivit grönområden osv… Med andra ord, kartan har nått och passerat sitt bäst före-datum för länge sedan. Ändå tvingas vi betala (i vår pyttebudgets mått mätt) en hel del för kartorna. Skulle det varit något annat vi köpte, exempelvis mat, datorer eller något annat som blivit för gammalt, ja då skulle det reas ut eller ges bort…

Varför reviderar man inte kartorna då, kan man ju undra. Tyvärr ligger nog problemet i att klubbarna som äger karträttigheterna inte har råd att göra en revidering, eller så väntar de tills någon kanske ska hålla i en tävling på området så att de kan söka kartbidrag av förbundet, vad vet jag.

Som jag nämnt tidigare är det inte schyst att man ska behöva betala för en karta vars bäst före-datum passerat för länge sedan, istället föreslår jag att dessa kartor borde släppas fria för allmänheten. Bortsätt från att man slipper betala för något daterat är den största fördelen med frisläpp är att genom att man gör kartan tillgänglig för allmänheten kanske någon annan som har tiden eller pengarna att revidera kartan gör det också. På så sätt blir kartan up to date igen långt tidigare än om kartan stannat inom lås och bom.

Hur sen man ska göra med rättigheter när kartan är reviderad av någon ny vet jag inte…

Hur som helst måste vi se till att revideringar görs oftare – och jag tror att en lösning kan vara att göra daterade kartor tillgängliga för alla.

Det ser ut som att kurvan som går nordväst från branten egentligen är del av en lång smal sänka tillsammans med nordvästra delen av hjälpkurvehöjden som ansluter lilla branten. Hur som helst så har jag lärt mig att man mellan två höjdkurvor inte ska lägga fler än en hjälpkurva som lutar åt samma håll vid ungefär samma plats (även exempel B).

Däremot är det ju helt ok att göra som i exempel C där kurvorna lutar mot varandra. Samma sak gäller exempel E nedan. Alltså helt reko kartering.

Ett till skräckexempel är D ovan. Två hjälpkurvor tätt intill varandra som båda lutar uppåt mot höjden.

Nu har jag endast ritat orienteringskartor i ett par år men var ganska så säker på att man bara fick ha en hjälpkurva mellan varje vanlig höjdkurva. Eftersom dubbla hjälpkurvor använts så konsekvent på O-ringenkartan var jag tvungen att kolla i normen:

103 Form line
An intermediate contour line. Form lines are used where more information can be given about the shape of the ground. They are used only where representation is not possible with ordinary contours. Only one form line may be used between neighbouring contours.

Jag hade rätt. Frågan är om karterarna inte känner till normen eller om de bara struntat i den? Eftersom de använt tjockare stödkurva vid var femte höjdkurva tyder ju det på att de har koll på den senaste normen. Och vad sa kartkontrollanten?