En typisk D21-sträcka i lördags (valde D21 då det inte fanns någon H21M)

En typisk D21M-sträcka i lördags

H21-banan mätte 12875 meter och maxtiden var satt till 150 minuter, vilket i kilometertid blir 11,6. Nu vet jag inte hur lättsprunget och fint det var där ute eftersom jag konstant är sjuk och inte var där, men rent generellt känns 11,6 minuter per kilometer lite för bra för att vara allra sämsta tid. I min klubb är det flera herrseniorer som är rätt så glada om de kommer under 10 i kilometertid och är det så att de inte gjort ett helt perfekt lopp, ja då hamnar de utanför maxtiden och får stora loser-stämpeln inpräntad i självförtroendet.

Nu kanske någon säger att dessa löpare hellre borde sprungit H21M. Visst, kanske det, men det gör ju att de inte får den där finfina banan (ofta är ju H21-klassens bansträckning allra finast) utan måste nöja sig med något halvdant och kanske för lätt. En annan tråkig följd blir ju att inte alla seniorerna i klubben kommer kunna jämföra vägval och sträcktider med varandra.

Jag skulle inte alls klaga om det enbart gällde elitklasser, men nu är det ändå en tävling för alla i distriktet och då borde man vara lite mer generös med maxtiden!

Tog?

Stor förvirring råder. Jag tänker efter en lång stund.

Men jag kommer fortfarande inte ihåg. Så jag blundar, och till slut börjar jag se minnesfragment. Jag gör en riktigt bra start, spikar ettan och tvåan. Men sen glömmer jag att svänga vänster – jag springer rakt ner i Mälaren. Kartan blir helt blöt och ur kartfodralet flyter kontrollringarna upp som rosa badringar, vinden tar tag i dem och de driver iväg. Som tur är står det på definitionen: Kontroll tre – Snygghäll, väster om toppen. Fyran ligger mitt i ett parti brännässlor på en öppen plats med det passande namnet Kittelängar. Sen söderut till femman. Mitt på vreten har de smällt upp en bastukontroll. Jag fryser ännu efter badet och sätter mig på högsta laven i bastutältet, finnarna står och häller hink efter hink på Harvia-kaminerna. Efter ett par timmar får de tre tillresta Haldenlöparna nog, men jag lyckas pina mig en stund till. Jag blir godkänd, får elva bonusminuter för min insats. När jag kommer ut är det natt, och där står Marita Skogum strålande glad med en pannlampa och skriker ”kartbyte!” Fyra kilometers långsträcka ned till Suggmossen nere i vänstra hörnet. Väl där får jag total panik: kontrollpunkten ska vara en av grisarna, men det är minst femtio stycken och alla står tätt ihop och bökar på den leriga mossen med SI-enheter fastspända på ryggen, och kodsiffrorna har lossnat i gyttjan. Till råga på allt håller pannlampan på att slockna. Jag vaknar kallsvettig med ett ryck.

Då jag lugnat ner mig kollar jag upp helgens Lång-DM. Aha, samma tävling har gått på samma område tidigare. Året var 1995, enligt uppgift i inbjudan från arrangörerna Järfälla OK och Sundbybergs IK. Skönt: då var det inte konstigare än så.

Då upptäcker jag följande datering på kartan: Godkänd 1996-06-18…