Nikeskorna? frågar ni då. Ja, det är sant. Ni som var med under mitten (eller var det slutet) av nittiotalet minns att Nike gjorde orienteringsskor under en kort period. Det var precis i slutskedet av min första orienteringskarriär och jag minns tydligt hur min dåvarande klubbkamrat (numera farliga konkurrent) Gunnar utbrast ”nej, dom där är skitdåliga! Man får världens skavsår av dom!”. Jag vägrade att ta till mig Gunnars råd utan lyssnade hellre till mitt nyfunna intresse för coola kläder, skor och musik (hade jag varit tonåring nu hade jag varit modebloggare). Dessa intressen var också de som fick mig att några månader senare lägga orienteringen på hyllan.

Insida i galon, utsida i diverse fluffiga material, två swoshar per sida varav en i reflexfärg

Hur som helst, i mitt gäng (nej inte orienteringsgäng) var det jävligt hippt med snabba Nike-skor av olika slag och när jag såg att Nike börjat göra orienteringsskor fanns det ingenting som kunde stoppa mig. Faktum är att jag förmodligen inte behövde några skor alls eftersom jag praktiskt taget slutat springa helt och hållet, men farsan hoppades väl att jag skulle komma igång igen och hostade upp kulorna. Och jag har inte ångrat hans utlägg en sekund!

De få gånger jag sprang i skorna kände jag inte av några skavsår alls. Dubbarna satt som sten och det skulle dröja över 13 år (varav nio av dessa stod skorna på hyllan) innan jag beslutade mig för att köpa ett nytt par. Favoritskorna hade nu endast fyra metalldubbar kvar, eller, egentligen är det bara en metalldubb som släppt. Resten sitter kvar, dock nedslitna till botten av dubben så att fästet i sulan, som också är av metall, blottats. Det har i sin tur lett till att skorna fick en andra chans!

Andra generationens dobbar träder fram

Well, andra generationens dubbar funkade tyvärr inte lika bra som första. Till slut blev jag bara tvungen att köpa ett par nya skor. Det fick bli VJ Integrator, inte för att de var snygga (för det är de inte, de är förbannat fula) utan för att de var de smalaste som fanns i butiken (jag har vansinnigt smala fötter) och så vitt jag vet har väl Nike slutat göra orienteringsskor?

Redan efter några veckor lossnade första metalldobben på VJ-skorna och jag började sakna mina gamla trotjänare Nike. Som tur var blev skorna utbytta och sedan dess har de faktiskt funkat helt ok och mina Nikes har mest stått och samlat damm hemma.

Dödsstöten
För någon månad sedan under mina deppigaste perioder (på grund av att halsen aldrig slutade att göra ont) impuls-tröstköpte jag ett par Icebug spirit. Samlingen av skor är nu uppe i hela tre par. Ett par för många. Tiden är inne.

So long my beloved Nike, jag kommer att sakna er!!

 
PS. är det någon som har kvar någon annan modell från Nikes kortlivade orienteringsskokarriär?

Jag har dagen till ära valt en svart nylonblus i mycket klassiskt snitt: magficka och krage med snäv halsknäppning. Finsk, tät nylon borgar för god kvalitet och dålig ”andas-förmåga”. Till detta tidlösa nylonbyxor i en modell som slutar några centimeter ovanför anklarna. Jag accentuerar med ett svart pannband och svarta strumpor.

Jag känner mig som en skogsmaskin från slutet av 60-talet i denna outfit: jag kommer gå säkert, jämnfort och aldrig stanna.