Resultat Kontrakurs nyårstävling
Guld: Bidrag 9 fick 23 röster.
Silver: Bidrag 10 fick 17 röster: tävlingens joker Lars Palmqvist, Järfälla OK.
Brons: Bidrag 5 fick 9 röster: Andreas Eriksson, Lunds OK, tävlade med Mattias Millingers (OK Linné) bom.
Plats 4. Bidrag 12 fick 3 röster: Johan Hamelius, Säterbygdens OK.
Plats 5. Fem bidrag fick två röster vardera:
Tävlande 1, Johan Hamelius, Säterbygdens OK.
Tävlande 3, Mattias Henriksson, Centrum OK.
Tävlande 4, Mette Petersson, Centrum OK.
Tävlande 8, Stig Thörnvik, Centrum OK.
Tävlande 11, Oskar Karlin, Centrum OK.
Plats 10. Bidrag 7 fick en röst: En anonym person hade skickat in Joel Berrings (Centrum OK) bom.
Plats 11. Tre bidrag fick inga poäng alls tyvärr. Bättre lycka med bommandet nästa år!
Tävlande 2: Oskar Karlin, Centrum OK.
Tävlande 6: Karin Fägerlind, Centrum OK.
Tävlande 13: Mette Petersson, Centrum OK.

Kontrakurs tackar alla som bidragit med sina misstag i skogen, och även alla er som röstat.

Och vinnaren är…

Joel Käll Karlsson från Växjö OK!

38 minuters hjärnsläpp gav Joel den välförtjänta segern

Stort grattis Joel! Kontrakurs fick tag i den nöjda segraren som förberett ett långt (och i framtiden legendariskt?) tacktal:

Ett flertal mycket fina bidrag fanns med i kontrakurs tävling och att få ställa sig högst upp på prispallen i den hårda konkurrensen känns mycket hedrande särskilt då det, liksom vid utdelningen av Jerringpriset, är det svenska folket som röstat fram vinnaren. Säsongen 2009 fick för mig ett abrubt slut i september pågrund utav en infektion och denna utmärkelse värmer därför extra i vintermörkret.

Joel Käll Karlsson Växjö OK

Segraren vinner denna specialdesignade mugg med ett högst unikt tryck – nämligen segrarens eget ”vägval” i Eksjöskogen! Hoppas du får både nytta och nöje av denna mugg varje frukost livet ut.

Orienteraren bakom bommen beskriver incidenten kort och sakligt:

Det blev en hel del bom på andra kontrollen. Försökte läsa in mig mot Alunda kyrka på ett ställe (C) men jag var på fel väg (3).

Ibland är det bättre att låta den röda pennan för sig själv helt enkelt.

När orienteraren tror att det är dags att vika upp kartan för att stämpla, befinner sig denne då i själva verket i kartans vänsterkant — 2,5 km väst-sydväst om kontrollen.

O-RINGEN, ETAPP 5, 2008:
Jag är i princip den sista som får gå ut i ”den riktiga jaktstarten”. Jag har en betryggande ledning på ca tio respektive 13 minuter före klubbkamrat ”X” och ”Y”, men har helt glömt att räkna med den för mig relativt nya bekantskapen ”Z”. Z startar cirka minuten efter mig och jag rusar iväg som ett skållat troll för att hålla undan med följden att jag ägnar 15 min åt att försöka hitta tvåan.

Redan med orden ”rusar iväg som ett skållat troll” förstår vi att orienterare #13 är en riktigt ärrad bommare.

Efter det är det ren och skär plåga. Vid fyran har jag helt tappat huvudet och mot femman går jag upp för fel höjder.

En modern klassiker: att börja leta skärm efter knappt halva sträckan.

Jag byter riktning i mossen, stapplar fram och tillbaka tills jag nästan ser i syne. Efter 21 minuters tortyr når jag femman. Då känns det som att jag har ökenvandrat i 40 dagar och 40 nätter, fast i ett blött, sugande, svampigt kärr.

Det är när man bommat tillräckligt många kontroller man börjar lära sig lämpliga referenser till de heliga skrifterna. Det är perfekt som trumfkort när det känns som värst. Men denna gång räcker det inte till för att bita ihop och komma igen lagom till upploppet:

Z har tydligen känt sig supertaggad av att vara den som jagar och gör ett kanonlopp. X hamnar i samma träskmisär som jag medan Y plockar in minut för minut och sekund för sekund. Efter fem dagars harvande får jag därför stryk av Y med 4 sketna, ynkliga sekunder.


Jag sprang då H15. Tävlingen gick i Stockholmstrakten, och eftersom att jag inte hade sådär jättebra kontroll på den terrängtypen, så hade jag två grundpelare att luta mig emot:
• Ta det lugnt när det är svårt
.
• Spring runt det svåra om det går
.
Det var alltså vad jag tyckte. Ingen vuxen löpare skulle troligtvis göra likadant. 
Men men.

Redan här kan vi konstatera att orienterare #12 tänker ganska olikt många notoriska bommare, då det till och med finns metoder för att säker orientering. Hur många vuxna har egentligen sådana som de följer?

Det började ganska bra, och fram till radiokontrollen låg jag 11:a.
 Efter radiokontrollen var det dags för en lite längre sträcka. 
Jag tänkte enligt mina grundpelare och hittade ett fint runt om-vägval.
 Så jag körde ut på vägen, följde bäcken till kraftledningen, och sedan svängde jag av den mot den uppfångande bäcken. Jag följde bäcken en bit fram, och gick rakt upp i sänkan mot kontrollen.

Trodde jag…

Tydligen så sprang jag inte upp där, utan på ett annat ställe. Liten som jag var, litade jag stenhårt på mig själv. Men efter ett tag började jag bara springa runt och söka av skogen. Till slut kommer jag ner till bäckkorsningen, och springer därifrån fram till bäckkröken. Sen följer jag bara sänkan upp till kontrollen.

Här var det alltså fråga om en målmedveten 15-åring på Ungdoms-SM med väl inarbetade strategier för sina beslut i skogen. För varje kontroll plockas ett flertal platser och före långsträckan ligger orienterare #12 på elfte plats. Allt tyder på att det kan bli ett kanonlopp. Men trots det säkra vägvalet runt om så händer någonting där vid höjden. Delsträckan avslutas i en praktbom i 20-minutersklassen, med 68 förlorade placeringar.

Som arrangör på O-ringen i Eksjö sommaren 2009 fick man av naturliga skäl inte delta i tävlingsklasserna. Vilket nog var tur i detta fall.
 Men träning skulle man ju ha och vem vill inte utnyttja möjligheten att springa i ny terräng!

 Mitt bomäventyr utspelade sig på den 5,4 km långa Ö6 på etapp 3, med andra ord inte särskilt prestigefyllt.
 Efter att ha inlett med snabb löpning och dålig orientering, min specialitet, tar jag sikte på kontroll 8. 
En lätt kontrollpunkt, konstaterar jag när jag klafsar över en mosse på väg mot fastare underlag och höjer farten en aning. Ack ett sådant nybörjarmisstag. 
Väl på vägen är jag snabbt iväg.

Jag sätter av i rätt riktning men efter 200 meter blir jag plötsligt osäker. Jag saktar ner och passar den ihop vikta kartan en gång till. 
Det är nu det stora misstaget begås. Under löpningen över mossen då kartkontakten var lika med noll vände jag kartan upp och ned! Detta märker jag inte (hur är det möjligt?) då jag ånyo läser in mig vilket resulterar i att jag nu vänder om och börjar springa i motsatt riktning på vägen. 
Här ifrån är de flesta av mina gärningar helt absurda.

Ett perfekt kartgrepp för en redig kontrakurs.

När jag kommer fram till en krök som jag tror är vägkröken strax innan åttan svänger jag in till höger. Trots att höjdkurvorna runt åttan inte stämmer överens på något sätt är jag säker på att jag är rätt och kartan fel. Sedan följer ett långt irrande. Upp och ned, upp och ned, ut på vägen, tillbaka igen, upp och ned på höjderna.

 ”En militär bunker? Den skall ju inte vara här, men det är nog för att militära föremål inte är inritade på den här kartan.” 
Ut på vägen igen, runt en stund tillbaka, in på en skogsväg lite längre ned, upp i rätt riktning mot kontroll åtta. Men i stället svänger jag in på stigen till vänster. Jag är nu i ”chansa vilt-stadiet”. Runt en stund, ut igen, upp och ned på höjderna, upp och ned. Nära till gråt. 

Allt detta övervakas av två äldre herrar i solstolar med okänt ansvarsområde. Man ser hur de roas av mitt irrande fram och tillbaka. ”Det här blir något att skratta gott åt till eftermiddagskaffet.” 

Till slut inser jag mitt fruktansvärda misstag, när jag gjort det hittar jag kontrollen utan problem. Jag fullföljer resten av banan men vid näst sista kontrollen struntar jag i att stämpla. Man vill ju inte synas i resultatlistan efter något sådant. 

Jag försöker hitta en ursäkt för att slippa stå med skammen, men nej, det finns helt enkelt ingen ursäkt. Det bästa jag kan komma på är att jag tidigare endast sprungit terränglopp utan karta och först denna säsong börjat med orientering på allvar. Det finns en del att lära kan man konstatera.

 Sträcktiden då?
 38 minuter 10 sekunder.



Som tävlingsledare för Kontrakurs tävling nyårstävling finaste bommen blir jag förbryllad. Jag trodde att jag sett det mesta, både mina egna misstag och andras. Men jag förstår ingenting. Orienterare #9 avslutar brevet med några rader som gör mig lugnare:

PS. Ni kommer inte att fatta hur någon människa kan tänka så, när ni ser kartklippen. Jag fattar det inte heller. DS.

Jag var helt lost.

Det som gör denna bom så fin är att den är så estetiskt fulländad. Inte bara kan man se orienterarens systematiska sökande likt en åtta, utan det är när när siluetten av en fisk (är det en sill?) som man förstår hur innerligt orienteraren längtar efter att se den där skärmen. Likt förhistoriska religiösa riter där man ritar upp mönster på marken för gudarna, ser orienterare #8 ut att göra en fisk för framtida lycka i skogen.

Orienterare #7 springer sprint-nattkavlen NattiNatti söder om Stockholm. Skogen är en typisk närförortsskog, med mycket stigar och närhet till civilisationens gatlyktor. Jättelätt, skulle många skrivbordsorienterare tycka. Allt ställs på sin spets för orienterare #7. Inte en gång, utan flera. Orienteraren bommar bort sig på samma höjd ett flertal gånger. Till slut ser det ut så här, helt rött, man kan inte alls se hur personen har sprungit.

Men i det här fallet spelar det kanske ingen roll.

Vi har kommit fram till bidrag nummer fyra. Kanske har vår stackars orienterare här, som inte är Gotlänning, drömt om att få slippa alla plågsamma backar till förmån för de gotländska lättlöpta glesa skogarna. Kanske har orienteraren sett reklambilder där en skärm hänger på en rauk vid ett solglittrande hav, och lite längre bort i bilden står några pittoreska vita gutefår och bräker idylliskt. Men ack vad verkligheten kan vara hård. Vår orienterare har i alla fall uppenbarligen uppnått självinsikt, för dessa tips från orienterare #4 medföljde bidraget:

This is orienteering. Lektion nr 1:
• Kontrollerna ska tas i rätt ordning. Inte 1-2-3-4-9-6-5-6-etc.
• Kompassnålen pekar mot norr. Om man inte passar kartan och inte håller koll på kompassen hamnar man oftast någon helt annanstans än där man hade tänkt sig.
• Det anses inte passande att högt och tydligt säga kuken när man läser in sig mha en kodsiffra vid en kontroll då andra orienterare stämplar.
• Om man är ute på banan 2,4 ggr längre än vinnaren förtjänar man inte att få varmvatten i duschen, oavsett om det är november eller inte och duschen är placerad utomhus.

Alla väntar förväntansfullt på kartan från lektion nr 2.

Det finns gigantiska bommar på flera kilometer utanför kartan, sen finns det mer subtila felorienteringar på bara hundra meter. På ytan kanske dessa små bommar ter sig futtiga i jämförelse, men bakom felorienteringen kan det dölja sig en outgrundlig ocean av okonstruktivt tänkande sprungna ur en allt för utmattad skalle.
Orienterare #3 har kommit halvvägs till tvåan och springer i riktning mot kontrollen. En liten felnavigering rakt över ett gult kärr leder till en riktigt intressant företeelse inom de riktigt stora kontrollbommarsammanhangen.

Det här är nog det dummaste jag har gjort.
 Några hundra meter före tvåan tappar jag totalt riktningen och springer rakt västerut genom kärret. När jag inser att jag är fel är jag för envis för att vända, så för att komma rätt springer jag rakt genom två kärr till, varav ett riktigt blött opasserbart.

Orienterare #3 inser alltså att han har bommat och dragit rakt ut i ett kärr. Här finns två alternativ. Ett är att byta riktning, för att metodiskt ta sig den säkra och snabba vägen till skärmen. Men har den rätta bommarkänslan infunnit sig finns det inget som heter metodiskt, inte heller lugnt och sansat. Då kan bara riktig jävlaranamma-perkele göra att man skakar bort den frustrerande känslan av ett dumt misstag. Genom att dubbla insatsen med ett ännu dummare vägval tar man sig vidare i livet.

Här straffar orienterare #3 såväl naturlagar, logik, sunt förnuft och kartritare genom att springa rakt igenom det opasserbara kärret.

Infälld bild visar en förstoring av orienterare #3:s vägval efter bommen.

Det var den tredje april 2005 och snön ligger ännu djup. I startfållan på Gillinge-Stavaruset står en junior och gör sig beredd att starta. Startklockan piper och det går undan när han springer iväg mot startpunkten.

Första kontrollen var ganska svår. Jag såg att det är några stora höjdpartier som man skulle runda, för att sedan glida in mot kontrollen. Såklart när man var junior var det full fart från början. Kanske lite för full fart… Efter att jag passerade den stora myren några hundra meter innan kontrollen glömde jag att ta det lite lugnare, utan sprang istället på lite fortare. Man vinner ju om man springer fortast, inte sant? Tydligen inte den här gången. Jag kom upp på ett ganska flackt höjdparti, och började leta. Och jag letade… Efter ganska många minuter på det området insåg jag att jag var fel. Så jag sprang norrut igen för att läsa in mig. Jag hade inte någon koll på var jag sprang då heller, förrän jag kände igen mig. Jag var ganska nära startpunkten, ca ¼ av sträckan. Därifrån bar det av rakt söderut igen, och jag tokspikade kontrollen. Fråga mig inte hur. Antagligen tog jag det lite lugnare den gången.

Fotnot: Imponerande nog tappar han inte fokus totalt efter denna 25-minutersbom på första kontrollen, utan fullföljer loppet och får en sluttid en halvtimme sämre än vinnaren.