Onsdag 28 juli Aktivitetsdag
Lär känna Örebro stad med dess vackra parker, affärsliv och närhet till Hjälmaren. Ta chansen att besöka några av alla de extra kontroller som finns i vårt fina län. Den här dagen genomförs också O-Ringengolfen på Gustavsviks GK.

Beach 2010 eller golf?
Jag benar här ut begreppen från texten ovan:
1. Hjälmarens strand och bad lockar naturligtvis, om det nu blir någon sol i sommar. Se till att paxa en plats på beachen redan nu!
2. Vad extra kontroller innebär höljs i ett mystiskt dunkel. Sånt uppskattas! Förhoppningsvis avses sevärdheter och inte ett långdistanspass i Örebros tyngsta mossar. Mitt mål är att bestiga Svampen, vattentornet, med hiss.
3. O-ringengolf tycker jag personligen verkar lite för krävande.

Eksjö satte ribban
Frågan är om man kommer lyckas att överträffa det Eksjö erbjöd i somras. Här är en rykande ny och actionspäckad film från 2009 års stora aktivitetsdag. Varning till känsliga tittare: filmen innehåller en hel del naken och sårbar orienterarhud!

På väg upp till min semestervistelse i de ödsliga lappmarkerna passade jag på att ta ett stopp vid Sunderbyns sjukhus mellan Boden och Luleå för att snabbrecensera sjukvården inför O-ringen i Boden 2013.

Förväntansfull klev jag av på den ödsligt folktomma perrongen som ligger i anslutning till sjukhuset. Skulle vården verkligen hålla måttet? Kommer den klara av hundratals frakturer, avslitna ledband och enstaka panikångest-patienter (efter 95-minutersbommen på första kontrollen)?

Lågt patienttryck ger plats för många orienterare
Väl inne i sjukhuset slogs jag av att jag knappt såg några människor. Det var en solig augustilördag då norrbottningarna uppenbarligen prioriterade sol, bad och mosslöpning istället. För övrigt noterade jag hur den rena och fräscha byggnaden mer liknar en högskola från 90-talet än ett sjukhus. Jag linkade vidare mot akuten.

Kontrakurs testpanel på väg mot Sunderbyns sjukhus med sin o-ringenskada.

Lugna, kunniga och pålästa
Väl på akuten fick jag ett mycket bra bemötande. Där satt några fler stackare, så jag misstänkte att det kunde ta lite någon timme innan det blev min tur, då jag bara hade småblessyrer i jämförelse med ”riktiga” akutfall. Men jag hann knappt hunnit vänta en kvart förrän läkaren kom. Hon hade till och med hunnit läsa på om björnlokans effekter på mänsklig vävnad. Hon var, precis som den övriga personal jag kom i kontakt med, mycket professionell, trevlig och lugn. Hon granskade mitt såriga knä, och konstaterade att det var på väg att läka riktigt fint. Antibiotikan och noggrann sårrengöring hade hjälpt. (Detta var ju någonting jag redan på förväg kände på mig, men eftersom den kinesiske läkaren på min vårdcentral kände sig osäker på björnloke-skador, och därmed tyckte att jag borde få en s.k. ”second opinion” av en annan läkare, var det bäst att dubbelkolla. Jag skulle ju trots allt vara ute i obygden i två veckor och detta var i princip sista chansen att få kontakt med sjukvård som jag hade.)

Slutsats
Om fyra år vet vi hur det gick, då är nämligen O-ringen i Boden 2013 överstökat. Om tävlingsförberedelserna och min egen insats i tävlandet vet jag ingenting, men är arrangemanget lika proffsigt och välskött som sjukhuset i Sunderbyn var under denna stickprovskontroll, ja då kan vi utan oro dra både armar och ben ur led på O-ringen bäst vi vill.

Boden tycks stå beredda redan idag med en kompetent sjukvård.

Frågorna är många.

Rotan Röjjers poster från -94, med en härlig typsnittsorgie och väl valt skryt om sin egen förträfflighet.

Men, som med stor del av den fakta man lär sig av sina barndomsvänner fram till sisådär 15-årsåldern, är det överdrivet med omkring 150-500% procent. Därför har jag sedan länge avdramatiserat Björnlokans frätande förmåga, och idag har jag nästan glömt bort växten. Ända tills efter o-ringens sista etapp.

Förra fredagen, på sista etappen av o-ringen i Eksjö, hetsade jag och en Gävlelöpare varandra till ett riktigt dåligt vägval – rakt igenom ett snårigt och svårlöpt sumpigt område. Vi inledde dessutom med att springa genom ett enormt brännässlesnår, och när jag sedan försökte springa ifrån min konkurrent genom att gena höger hamnade jag i en grönskande och snårig sänka med allehanda konstiga växter som uppenbart hade avsikt att hålla mig kvar i skogen för alltid. Jag fick i princip slå mig fri för att kunna avsluta mitt femdagars. Där och då måste någonting ha hänt. Men för att försöka göra denna historia lite kortare, så upptäckte jag små blåsor på knät samma kväll. Dagen därpå ännu värre gula blåsor, några hade spruckit och det äckliga såret var ett faktum. Jag visste att det inte kunde vara de oskyldiga brännässlorna som orsakat såret, så vad kunde ha hänt mig? Jag kunde inte minnas något annat farligt som knät varit i kontakt med, varken under loppet eller efter. Tung som jag var i skallen efter fredagkvällens sjätte etapp, lyckades jag på något obegriplig vis få direktkontakt med min undermedvetna barndomsupplaga av min hjärnas lexikon. BJÖRNLOKAN!!! blinkade det i röda ilskna versaler.

T.v: Mitt knä några timmar efter etapp fem. T.h: Knät ca 3 dygn efter etapp fem.

Efter fyra dagar med äckligt svidande variga öppna sår som inte ville läka började även mina lymfkörtlar i ljumsken att ömma. Dessutom hade mina mindre sår på armarna också blivit större och irriterade. Men droppen var när såret på knät började lukta… våt hund!!? Till och med jag insåg att det nu var dags att uppsöka vårdcentralen, vilket är något jag inte gärna gör i onödan. Även om doktorn, som var från Kina, inte hade hört talas om någon liknande skada, ”i Kina har vi inte så mycket skog som här” och trodde jag skållat mig, fick jag den behandling jag behövde: såret blev rengjort, omlagt och jag fick antibiotika mot hudinfektionen. Samt kostnadsfria omläggningar av läkaren i flera dagar. Plötsligt hade Carema vårdcentral stigit högt i aktning hos mig. Nu är såret på bättringsvägen och jag kan lägga detta bakom mig.

Eller? Hur blir det egentligen med barndomens skräckinjagande fakta? Kommer jag återigen lyckas förtränga min rädsla inför denna frätande växt när jag ska ut och orientera? Nja, även om jag aldrig förut råkat ut för detta under alla år kommer jag nog springa omvägar runt allt som påminner om Björnlokor. För denna växt är extremt obehaglig – om man rör den vill säga. Därför kommer här lite fakta och några tips till er stackare som har framför er en närkontakt med herr Björnloka.

Akta dig för Björnlokan, i värsta fall kan ditt brännsår börja lukta så här.

Björnloka, (Heracleum sphondylium)
- En stor, flerårig örtväxt som är vanlig i stora delar av landet, främst på ängar och fuktiga områden. Liknar Hundkäx, men är större. Varianten Jättelokan kan bli tre meter hög.
- Tidigare var växten vanlig som prydnadsväxt i trädgårdar, men nu vill Naturvårdsverket helt sonika utrota växten då den ursprungligen inte hör hemma i vår fauna. Den tränger ut andra växter och är skadlig för djur och människor.
- Kontakt med växten ger brännskadeliknande symptom, trots att det inte direkt behöver kännas när man nuddar den. Det är när huden exponeras för sol som ett ämne i Björnlokan reagerar, ämnet är fototoxiskt. Därefter uppstår hudirritation, rodnad och blåsor, som kan bli stora och smärtsamma. Besvären kan kvarstå i veckor och ge ärr. (I mitt fall även infekterade sår som luktar…eh, ja just det: våt hund.)
- Vid kontakt med Björnloka, tvätta direkt med tvål och vatten och undvik solstrålning åtminstone de närmaste veckorna.
- Du skall ej heller äta på björnlokan när du är ute i naturen. Bara så ingen får för sig något annat.

Bonusmaterial: De flesta sidor på nätet handlar antingen om hur man utrotar Björnlokor på bästa sätt, eller artiklar om hur folk skadat sig på växten. Mest tjatigt gnäll alltså. Men en tapper och självutnämnd Sur gammal gubbe står som tur är på Björnlokans sida i denna ojämna Davids kamp mot Goliat. Läs Surmulens blogg. Civilkurage – särskilt inom botaniken – borde alltid uppmuntras!

Någon som minns Sten och Stigley?

Det blir inte direkt bättre av att tyget på min gamla fina gamla fällstol spricker när jag sätter mig på den efter att jag duschat. Jag blir än mer beklämd. Tur i oturen är att Team Sportiatältet inte stängt än på O-ringen, så jag enkelt kan byta mina Icebug Spirit OLX.

Orientering ställer höga kvalitetskrav på utrustningen

När jag träffar Icebug-mannen igen får jag nya skor direkt. Han skojar lite och frågar om jag dragit bort dubbarna med tång, men bakom det käcka göteborgska skämtet anar jag att han inte har haft sitt livs bästa period i karriären. Det måste ha varit en vecka med reklamationer dag ut och dag in. Jag går ut i solen med en ny brun kartong som luktar fräscht av syntet och gummi. Jag känner mig lite som ett proffs som hämtar ut nya skor varannan tävling. Jag vaknar abrupt till ur min dagdröm då jag och Oskar rotar runt i Team Sportias containrar bakom tältet, på jakt efter reklamerade nästan oanvända, och nästan hela, Icebug-skor.

Oskar bland sportsoporna.

Uppenbarligen har Kontrakurs läsare redan varit här och plundrat, för containern är helt tom. Vi styr våra militärcyklar bort från O-ringenstaden (a.k.a C-orten) och tackar för en trevlig O-ringenvecka 2009.

Del 3. O-ringen

Om man bortser från tredje etappen har formen varit uppåtgående trots konstant halsont och nästäppa. Efter första etappen då jag kände lite bröstsmärtor beslöt jag mig för att ta det säkra före det osäkra och bege mig till sjukstugan. För första gången på hela O-ringenresan träffar jag någon som för en gångs skull tar mig på fullt allvar. De flesta andra i klubben tror att jag bara ljuger och mörkar formen eftersom jag trots min infektion har bättre tider än de flesta i klubben. Jag har försökt bevisa mina problem genom att visa dem mina onormala pulskurvor men det biter inte. Hur som helst lyssnade läkaren på mina lungor och hjärta. Hon hörde ingenting konstigt och var även väl underrättad om vad TWAR är när jag för det på tal, alltså att väldigt många har det i kroppen men att få känner av några symptom. Då hjärtat låter bra ger hon mig klartecken att springa på som vanligt ”men ta det lite lugnt”.

Dagen efter gör jag min bästa etapp på hela veckan då jag slår mig in på en nittonde plats. Av ren avundsjuka, eller kanske är de så trötta på mitt sjuksnack, blir jag helt friskförklarad av mina klubbkamrater. Så fort kan man inte springa sjuk. Jag håller med. Det var ett bra lopp. Men vad är det då som spökar i halsen och näsan? Jag har ju faktiskt ont på riktigt.

Betade av fjärde etappen i dag (med enorma ryggsmärtor, men det är en annan historia) på en helt ok tid så nu har jag endast en etapp kvar, femte (ja, om man inte räknar med sjätte förstås, den allra tuffaste). Därefter tänker jag göra som en viss UK föreslagit: vila i hängmattan. Tills jag antingen blir frisk eller tills jag får nya direktiv av Jack Flur. Vi hörs då!

Det var tre mycket bra banförslag som kom in. Alla har listat ut i grova drag hur banan skulle komma att gå.

De två H21:orna hade missat att snurren i nordväst där banan korsade sig själv. Men Joel hade med 16 kontroller av de 15 som fanns på H21-banan, varav tre satt nästan exakt på rätt plats. Oskar hade klämt in lite för många kontroller (18) lite för tätt och utan riktiga långsträckor för att vara långdistans, men å andra sidan hade han skapat en snarlik öppning och avslutning av H21-banan och ca fem kontroller satt nära den rätta platsen.

Mats från Kiruna lyckades med en fullträff i sin banläggning. Tyvärr gick H40-banan utanför den karta som fanns att ladda ner här vilket måste ha i beaktande. Han har valt exakt rätt antal kontroller, och med en bansträckning som är imponerande snarlik H40-banan bortsett från ovan nämnda passage utanför kartan. Därför korar jag härmed Mats Luspa från IFK Kiruna till segrare i tävlingen!

Kontrakurs icke existerande budget tillåter tyvärr ej något fint pris ännu, förutom äran förstås. Stort grattis till segern Mats!

Oskars bidrag:

Joel Berrings bidrag:

Mats Luspas bidrag:

Det ser ut som att kurvan som går nordväst från branten egentligen är del av en lång smal sänka tillsammans med nordvästra delen av hjälpkurvehöjden som ansluter lilla branten. Hur som helst så har jag lärt mig att man mellan två höjdkurvor inte ska lägga fler än en hjälpkurva som lutar åt samma håll vid ungefär samma plats (även exempel B).

Däremot är det ju helt ok att göra som i exempel C där kurvorna lutar mot varandra. Samma sak gäller exempel E nedan. Alltså helt reko kartering.

Ett till skräckexempel är D ovan. Två hjälpkurvor tätt intill varandra som båda lutar uppåt mot höjden.

Nu har jag endast ritat orienteringskartor i ett par år men var ganska så säker på att man bara fick ha en hjälpkurva mellan varje vanlig höjdkurva. Eftersom dubbla hjälpkurvor använts så konsekvent på O-ringenkartan var jag tvungen att kolla i normen:

103 Form line
An intermediate contour line. Form lines are used where more information can be given about the shape of the ground. They are used only where representation is not possible with ordinary contours. Only one form line may be used between neighbouring contours.

Jag hade rätt. Frågan är om karterarna inte känner till normen eller om de bara struntat i den? Eftersom de använt tjockare stödkurva vid var femte höjdkurva tyder ju det på att de har koll på den senaste normen. Och vad sa kartkontrollanten?

Jag har dagen till ära valt en svart nylonblus i mycket klassiskt snitt: magficka och krage med snäv halsknäppning. Finsk, tät nylon borgar för god kvalitet och dålig ”andas-förmåga”. Till detta tidlösa nylonbyxor i en modell som slutar några centimeter ovanför anklarna. Jag accentuerar med ett svart pannband och svarta strumpor.

Jag känner mig som en skogsmaskin från slutet av 60-talet i denna outfit: jag kommer gå säkert, jämnfort och aldrig stanna.