Så har sommaren lidit mot sitt slut. Och då kan man ju tänka sig att även Kontrakurs rafflande sommarföljetong sjunger på sista versen. Men ack så fel man kan ha! Känn dig grundlurad!

Eftersom mitt hälsotillstånd fortfarande är oförändrat, alltså dåligt, (har inte kört ett normalt träningspass sedan någon gång i juni) hade jag stämt en ny träff med min kära läkare i Hägersten idag. Tyvärr hade min ordinarie Jack Flur, tagit semester eller försvunnit på något annat sätt de närmaste två veckorna, så jag blev ombedd att istället träffa hans kollega vars namn jag aldrig lade på minnet. Det gör dock inte så mycket då jag inte tror att jag kommer träffa honom fler gånger i mitt liv, men för enkelhetens skull kan vi kalla honom ”N”.

Jag var där eftersom jag skulle få svar på mitt senaste twar-prov samt höra vad som skulle hända härnäst. Eftersom mitt fall var nytt för N, fick jag dra hela valsen än en gång. Det gjorde inte så mycket eftersom jag numera är en fena på att berätta hur (dåligt) jag mår. Efter det förklarade N att inget av proverna visade några tecken på sjukdom (varken mycoplasma eller twar). Trött på livet kontrade jag med att förklara hur viktigt det är med idrott för mig och att jag måste bli frisk snart. N tog upplägget, smashade till i all sin kraft med, hör och häpna nu, att jag skulle gå och köpa ett preparat på hälsokosten(!!).

Detta har aldrig någonsin hänt i mitt sjukdomsfyllda liv. En läkare som rekommenderar hälskost!

Jag höll på att dö. Vad är det han säger!

Det jag istället hade velat höra var:
1. Ja, eftersom vi inte vet hur vi ska gå vidare föreslår jag att vi skriver en remiss till Akademiska i Uppsala där de verkar vilja ta emot dig.

eller åtminstone
2. Ja, eftersom vi inte vet hur vi ska gå vidare men då du ser ut att lida av något i kroppen skulle vi kunna prova på en antibiotikakur och se om den hjälper.

Eftersom N inte tog upp något av dessa två förslag blev jag tvungen att göra det istället. Dock utan framgång. Enligt N fanns det ju inget de kunde argumentera för varför Akademiska skulle ta emot en remiss för en patient som ”bevisligen” inte hade några fel.

Hälsokost, á 209 kr

Men nej, det blev ett naturläkemedel istället. Produkten heter ProBion daily och är någon slags mjölksyrebakterie som ska vara bra för immunförsvaret (men enl. ibshealthcare.co.uk bra mot förstoppning och diarré(!)). Han föreslog att jag skulle ta det dagligen i tre månader och se om det hjälpte. Skulle det inte göra det var jag välkommen att återkomma om, ja du läste rätt ovan: tre månader. Jag var nästan gråtfärdig men kände att det var ett slag under bältet att börja böla, så jag lät bli.

När jag klev ut ur mottagningen i Hägersten kände jag mig helt tom. Eller var jag helt fylld av ilska? Jag vet inte. Vad jag vet var att jag inte ville åka hem, heller inte göra något annat, så det fick bli en kompromiss. Jag hoppade på buss 161, en av de där tvärbussarna som går kringelikrok runt hela Stockholms söderförorter med slutdestination Bagarmossen, satte mig längst bak och sjönk ihop.

Följde med sightseeingbussen nästan hela vägen till dess slutdestination. I Kärrtorp klev jag av, pallade ett äpple, hängde lite i secondhandbutiken på torget och tog sedan tunnelbanan hemåt för att besöka min lokala hälsokostbutik.

En vänlig asiatiska tog emot mig på hälsokosten och tog fram det jag frågade efter, alltså pillerburken med ProBion (Lågpris! endast 209 kr). När jag nu stod där bland alla konstiga örtmediciner tänkte jag att det kanske lika bra att gå all in, för jag har ju sedan en vecka tillbaka frikort och måste ju bränna pengarna på någonting!, så jag frågade henne vad mer jag bör ta för att bli frisk. Hon rekommenderade Schizandra, en slags örtdroppar man ska ta tre gånger om dagen. Det var tydligen bra för insidan sa hon, samtidigt som hon gestikulerade med händerna kring magtrakten.

Drygt 400 kronor gick det på (inklusive lite tofu som jag nu sitter och äter).

Så jag antar att sommarföljetongen inte är över än, men för att visa på hur lång den här följetongen tycks bli, låter jag den fortfarande heta sommarföljetongen.

Slutligen kan jag avslöja att jag fortfarande tror att jag lider av twar, eller Chlamydophila pneumoniae som det numera heter, och så ångrar jag så innerligt att jag inte började storgråta där inne på kliniken. Då hade N kanske plockat fram ett bättre kort än ett förstoppningspiller ur rockärmen.

Del 3. O-ringen

Om man bortser från tredje etappen har formen varit uppåtgående trots konstant halsont och nästäppa. Efter första etappen då jag kände lite bröstsmärtor beslöt jag mig för att ta det säkra före det osäkra och bege mig till sjukstugan. För första gången på hela O-ringenresan träffar jag någon som för en gångs skull tar mig på fullt allvar. De flesta andra i klubben tror att jag bara ljuger och mörkar formen eftersom jag trots min infektion har bättre tider än de flesta i klubben. Jag har försökt bevisa mina problem genom att visa dem mina onormala pulskurvor men det biter inte. Hur som helst lyssnade läkaren på mina lungor och hjärta. Hon hörde ingenting konstigt och var även väl underrättad om vad TWAR är när jag för det på tal, alltså att väldigt många har det i kroppen men att få känner av några symptom. Då hjärtat låter bra ger hon mig klartecken att springa på som vanligt ”men ta det lite lugnt”.

Dagen efter gör jag min bästa etapp på hela veckan då jag slår mig in på en nittonde plats. Av ren avundsjuka, eller kanske är de så trötta på mitt sjuksnack, blir jag helt friskförklarad av mina klubbkamrater. Så fort kan man inte springa sjuk. Jag håller med. Det var ett bra lopp. Men vad är det då som spökar i halsen och näsan? Jag har ju faktiskt ont på riktigt.

Betade av fjärde etappen i dag (med enorma ryggsmärtor, men det är en annan historia) på en helt ok tid så nu har jag endast en etapp kvar, femte (ja, om man inte räknar med sjätte förstås, den allra tuffaste). Därefter tänker jag göra som en viss UK föreslagit: vila i hängmattan. Tills jag antingen blir frisk eller tills jag får nya direktiv av Jack Flur. Vi hörs då!

Del 2, hur Oskar tog saken i egna händer och utnyttjade internet på bästa sätt

När Oskar kom hem från ”läkaren” bestämde han sig för att söka upp en läkare som kunde ta honom på allvar och gav sig ut på bred front på internet vilket resulterade i två namn, Jack Flur i Hägersten och Göran Friman i Uppsala. Båda två hade gjort underverk tidigare och kunde tänkas vara rätt personer för Oskar och hans problem/hypokondri.

Då halsen fortfarande krånglade när sommarens storsatsning med orienteringssemestrar: 3-dagars i Vålådalen, 3-dagars på Gotland och 5-dagars i Eksjö stod för dörren fanns ingen tid att förlora så Oskar mailade akademiska i Uppsala samt ringde till Hägerstens läkarmottagning där den mytomspunna Dr Flur höll till. Vind i seglen, tänkte Oskar när han lyckades få en tid hos Flur samma dag (pga ett återbud). Klockan tre exakt en vecka innan han skulle ge sig av till Vålådalen knackade han på hos Flur och berättade sin livshistoria (för tredje gången). Flur avbröt Oskar rätt som det var och sa rakt ut ”TWAR!”. Oskar blev helt varm i kroppen och började se ljuset i tunneln. Flur gav Oskar en remiss till laboratoriet där det ska tas en mängd prover inklusive TWAR-prov. Innan Oskar går passar han på att i bara farten ta en TBE-spruta också. Yes!

Dagen efter begav sig Oskar till labet och tömmer kroppen på blod. Därefter följde många dagars väntan innan han fick ny tid hos Flur. Under väntetiden ringer Akademiska sjukhuset i Uppsala och talar om för att Oskar är välkommen till dem, men att man måste ha en remiss från en läkare. Spänd av förväntan begav sig Oskar än en gång ut till Hägersten, nu med ett trumfkort i rockärmen (akademiska).

Flur förklarade att de hittat spår av TWAR i kroppen men att värdena inte var tillräckligt höga för att det kan räknas som en utbruten infektion. Därför bör man ej sätta in antibiotika. Oskar blev då lite ledsen och frågade desperat om vad han ska göra härnäst, ”Kan man få en remiss till Akademiska kanske?” Nej, det var inte på tal, än. Eftersom Oskar tidigare berättat att hans puls legat omkring 10 slag högre än vanligt den senaste månaden vid träning tyckte Flur att det skulle göras ett arbets-EKG först, samt nya twar-prover på labet för att se om det skett några förändringar sedan sist. Tydligen hjälper det inte så mycket att sätta in antibiotika på en twar-infektion som ligger och smyger i kroppen utan man bör endast maxa då förkylningen är i full blom. Skulle det varken bli värre eller bättre med förkylningen under en längre tid finns det en metod: att köra smådoser med antibiotika i tre dagar i sträck en gång i månaden. På så sätt skulle man hindra bakterien att ge sig ut och sabba kroppen.

Nu var det helt plötsligt mitten av juli och dags att ge sig av till O-ringen. Halsen och näsan krånglade fortfarande, skulle det bli någon start för Oskar? Eller var allt ett sätt att mörka formen inför hans medtävlande i klubben?

Missa inte nästa avsnitt av det spännande mysteriet med TWAR-mannen/hypokondrikern!

Del 1, hur Oskar gick från hopp till förtvivlan till hopp och sedan förtvivlan igen på mindre än två veckor

Hittills i år har Oskar, som TWAR-mannen/Hypokondrikern heter i verkliga livet, hunnit beta av hela fem förkylningar. Efter den fjärde förkylningen tröttnade han och bestämde sig för att göra något åt saken. Det började med att han fick göra några gratis läkartester genom jobbet. Där visade testerna att han var en frisk och kry man i sina bästa år. Men han gav sig inte så lätt utan slet upp en ambitiöst gjord kalender över årets dagar där han markerat alla sjukdagar samt träningsdagar för att förklara läkaren vilket helvete året varit. Läkaren, som var vikarie, blev väldigt intresserad av Oskars fall och bestämde sig för att dra igång en utredning efter att de två börjat diskutera möjligheten att Oskar kanske led av en jobbig TWAR-infektion. När Oskar gick från läkaren var han överlycklig och dansade på moln tillbaka till jobbet.

Bakslag #1
Tre timmar senare kom första bakslaget då läkaren ringde upp Oskar och förklarade att företagshälsan inte utreder patienterna utan endast sysslar med enkla tester. Han skulle skicka en remiss till Oskars husläkare som i sin tur skulle utreda saken. – Deppen, tänkte Oskar då husläkaren, Carema vid Mariatorget, tidigare aldrig tagit Oskar på allvar när han tidigare år kommit in med långtidsförkylningar.

Efter några veckor blev Oskar kallad till husläkaren och ett liten strimma av hopp tändes då han fick reda på att hans tidigare husläkare hade slutat och att han nu skulle träffa en ny.

Bakslag #2
När en förhoppningsfull Oskar klev in hos läkaren säger denne kvacksalvare:
- Jaha, och vad kan jag hjälpa till med?
- Men vafan det var ju du som kallade mig, har du inte ens kollat varför de andra läkarna bett er kalla mig?! skrek Oskar för sig själv inombords, men bet sig i läppen och vecklade ut sin ifyllda sjukdomskalender och förklarade ännu en gång läget. ”Läkaren” ställde lite allmänna frågor om hur jag mådde, tittade lite i halsen på den ”sjuke” och sa med en uppgiven stämma att det inte fanns något att göra. Oskar luftade ordet TWAR, men det gick inte riktigt fram då läkaren aldrig hört talas om varken TWAR eller Chlamydia pneumoniae som den korrekta termen heter. Han lovade att försöka styra upp en remiss till infektionskliniken på Huddinge men sa att de förmodligen inte skulle göra något då mitt immunförsvar inte var tillräckligt dåligt.

Hur många bakslag kan det bli?

Fortsättning följer…