Men nej, för dryga månaden sedan uppstod sagan på nytt! Jag hade mått bra hela vintern, hösten och sommarn (för att gå årstiderna kronologiskt baklänges) och trodde inget kunde bita på mig längre. Att vara diffust sjuk tillhörde ju det förgångna!

Men, en vacker söndagsmorgon åkte jag ner till Vättern för att göra min livs långfärdsskridskotur. Vi skulle åka från Jönköping hela vägen upp till norra änden av sjön. När skymningen väl kom ett antal timmar senare stod trip-mätaren på 142 km vilket var fem mil längre än jag någonsin åkt tidigare på en dag på skridskor. Vilket rus! Vilken underbar tur! Här har ni för övrigt filmen jag gjorde efteråt.

Tyvärr varade lyckan inte så värst länge. Redan dagen efter kände jag mig riktigt sliten. Först tänkte jag att man blir väl det efter en sådan mastodont-tur. Men när jag fortfarande kände mig seg i kropp och hals efter några dagar förstod jag att jag åkt på något.

Dags för vila. Jag vilade två veckor. Därefter försökte jag träna igen, vilket gick förhållandevis bra! Nu var jag på banan igen, trodde jag. Två veckor utan träning var ju inte hela världen. Själva träningen gick ok men luftrören började strula allt mer. Jag började hosta och bestämde mig för att ta träningspaus igen.

Den varade en vecka, tills jag ”tvingades” ut och hänga kontroller till lägret jag var med och arrangerade. Ingen höjdare för kroppen kanske men redan dagen efter lägret kände jag mig bättre och på onsdagen var halsen så pass bra att jag vågade på mig en skridskotur igen. Denna gång endast en tredjedel av vad jag avverkat på Vättern. Solen sken och allt var toppen!

Trodde jag (igen). Nytt bakslag. Halsen började gnälla igen. Såg någon liten vit fläck längst in vid svalget när jag tittade mig i spegeln. Men trött på all skit valde jag att ändå träna på torsdagen. Hårt intervallpass var kanske inte bästa medicinen. Vilade och vilade fram till söndagen då jag bara inte kunde avstå säsongspremiären ute på Lidingö som gick långt över förväntan! Löpningen gick helt OK, men det var framför allt tekniken som satt som en smäck (trots total avsaknad från orientering i vinter).

Hur som helst, efter målgång kände jag direkt att det varit en dålig idé (för luftrören) att springa tävlingen vilket jag nu dagen efter fått sota för. Halsen är åter tjock och vidrig.

Fem veckor har nu passerat sedan jag fick känningar i luftrören första gången. Fem viktiga veckor som endast innehållit sporadiskt med träning. Nu blir det total träningsförbud fram tills jag blir helt frisk. Då blir det träningsförbud en vecka till. Därefter kanske jag kan börja springa lite.

Kanske inte så spännande läsning, men jag var bara tvungen att skriva av min frustration lite.

Efter mötet på Akademiska i vintras och sedan resultaten som visade att det inte var någon läskig bakterie som låg bakom mina problem utan istället förmodligen något eller några förkylningsvirus blev jag ombedd att återkomma så fort jag blev förkyld igen för att då göra ett test för att se vilka virus som angriper mig.

Det konstiga var att efter mötet började jag träna så smått och kom igång med träning som jag lyckades hålla igång under rekordlång tid. Visst, det kan berott på att jag fick ryggskott mitt under våren och inte kunde träna i någon månad, men ändå var jag ganska frisk hela tiden. Jag kände av halsen då och då, men eftersom professor Friman sagt att det inte var någon fara så sopade jag halsontet under mattan och körde vidare.

Första förkylningen på hela våren kom efter Jukola och det var kanske inte så konstigt. Tuff och lång orientering kombinerad med minimal sömn och maximalt intag av alkohol. Nu var det ju tänkt att jag skulle ringa Akademiska och komma upp på tester men eftersom jag varit frisk så länge tänkte jag att äh jag blir nog frisk direkt. Det blev jag inte. Dröjde minst en vecka innan jag kände mig OK, men träningsmässigt gjorde det inget eftersom jag hade sparkat sönder stortån på en fotbollsmatch i parken i Helsingfors på vägen hem från Jukola.

Hur som helst, jag har då och då ont i halsen. Vilket jag skiter i. Får jag däremot feber eller blir ovanligt matt/trött så struntar jag i att träna. Det fungerar faktiskt helt ok om jag samtidigt ger mig själv mycket vila. Efter varje träningspass behöver jag en tupplur för att inte bli dålig igen. Ja, jag börjar alltså kunna hantera mina problem och leva med det.

Vi får se om det blir någon uppföljning framöver av den årslånga följetongen.

Inte en bakterie

Det har nu gått ett tag sedan jag var uppe i Uppsala och lämnade inte bara ett utan åtta blodprover, ett urinprov, halsprov och näsprov. Nu har svaren/domen kommit och till mitt stora förtret (tror jag) har man inte hittat några bakterier alls i kroppen. Alla prover visar att jag är en frisk och kry man. Man har även med hjälp av ett laboratorieresultat uppe i Gävle kunnat konstatera att jag inte haft TWAR under de senaste åren. Det står lite i stäv med att jag i somras fick reda på att jag haft TWAR någon gång. Hur som helst har jag valt att lita på resultaten och bara acceptera läget. Resultaten från datortomografin har också kommit och där var det också frid och fröjd.

Nu är det så att det inte bara är jag som är förvirrad utan även folket på Akademiska varför de nu har föreslagit att jag så fort jag åker på en ny förkylning igen ska jag snabbt infinna mig i Uppsala och göra nytt test där man kan se vad det är för virus jag åker dit på. Tydligen så är vissa virus mer benägna att ge sig på hjärtat än andra och nu ska vi se om jag inte klarar något av dessa.

Man tror alltså att det är virus som spökar i kroppen.

Som ni förstår är följetongen inte över utan fortsätter i säkert ett antal kapitel till…

Idag är det äntligen dags. Mitt under brinnande vinter-OS stjäl TWAR-mannen mediautrymme när det är dags för den så efterlängtade resan till Uppsala och Akademiska sjukhuset.

Hur ska det gå? Är det fortfarande tågkaos? Kommer han fram? Vad får han för besked? Finner han sjuklingarnas svar på Nirvana? Ja, allt och lite till kommer ni få svar på senare idag eftersom livebloggen drar igång strax innan lunch!

Tyvärr har TWAR-mannen ännu inte skaffat sig en iPhone vilket gör att de tekniska begränsningarna hindrar honom från att blogga i själva bloggen. Istället tänker han liveblogga genom att kommentera detta inlägg. Ni är också självklart välkomna att göra det samma; stötta, heja osv.

Snart drar det igång!

Hårdkörning på bred front i kampen om lösningen börjar jag nu ana resultat. Först var jag i morse på datortomografi (se bild ovan – i just den manicken låg mitt huvud!) vilket var läskigt men förmodligen bra. Nu skulle det ta någon vecka innan Dr Öhlund i Fredhäll fick provsvaren.

Men, bara någon timme efter tomografin ringer det från Akademiska! Ja ni läste rätt – A k a d e m i s k a! De berättade att Professor(!) Göran Friman (the one and only) har fått ett återbud nästa vecka och att jag kunde få platsen istället!!

På tisdag lunch sätter jag mig på uppsalapendeln för att några timmar senare komma hem till hufvudstaden som en ny människa.

Om det här håller så får ni se upp för en jävligt taggad orienterare i vår!

Det var inte riktigt laserscanning som stod på programmet utan datortomografi av bihålorna. Eftersom bakterieodlingen inte visade någonting konstigt blev det istället läge för datortomografin. Idag fick jag kallelsen och på fredag ska jag infinna mig på Sabbatsbergs sjukhus (som jag trodde endast var äldrevård nuförtiden?).

Så man kan ju säga att det var halvkul nyhet att det blir tomografi. Jag hade ju hellre sett lite fräscha bakterier som jag hade kunnat döda med lite antibiotika.

Men men, spänningen inför fredagen är olidlig!

PS. jag har för övrigt blivit ”frisk” från förrförra veckans förkylning. Vi får se hur länge den håller i sig, friskheten alltså.

För ett par följetonger sedan fick jag ett tips om att jag borde hälsa på Dr Öhlund i Fredhäll. Han skulle tydligen vara magisk på att ställa diagnoser i den här typen av fall. Först tänkte jag att jag skulle vänta på vad Akademiska har att säga, men insåg snabbt att jag inte är någon väntande människa. Jag vill ha resultat, och det fort!

Sedan mitten av december har jag lidit av någon slags varannandagsförkylning. Jag känner mig frisk. Jag tränar. Jag vaknar upp dagen efter med ont i halsen. Jag vilar i en eller två dagar. Känner mig frisk. Tränar lite. Känner mig sämre osv. (och ja, jag har testat att vila mycket längre).

Därför kontaktade jag Öhlund och fick en tid igår morse. Öhlund verkade seriös, vi talade i en lång stund först och jag förklarade hur jag haft det det senaste året. Sen tog han ett läskigt prov i min näsa. Han körde ner en tjugo cm lång pinne i näsan och sa ”det här kommer kittla lite men inte göra ont”. Det kittlade lite men gjorde inte ont. Tur. Det var ett bakterieodlingsprov. Och sen var det klart. Jag skulle höra av mig igen om en vecka. Om odlingen inte visade något tänkte han skicka mig till Sabbatsberg för bihåle-scanning eller vad det nu hette. Låter coolt. Själv har jag sysslat en hel del med laserscanning för kartor, men att få bihålorna avscannade låter snäppet coolare!

Bara ett par timmar efter besöket började det klia mer i halsen än det gjort på flera dagar – en ny förkylning var på gång – och idag känns det ännu värre. Well well, nu håller vi tummarna på att den långa pinnen lyckades skrapa fram något i min näsa.

Idag ringde jag min kära ÖHN-läkare i Högdalen. Han började med att läsa innantill allt han redan skrivit om mig och det var både en vacker och sorglig historia. Ungefär alla nio delarna ur sommarföljetongen nedbrytna till fem, sex meningar. Då han inte hade någon tid att undersöka mig i december insåg han att det enda sättet att bli av mig var att skriva den där extremdyra landstingsgränsöverskridande remissen till Akademiska.

Och så var saken biff!

Men. När jag pratade med Uppsalaiterna sist förklarade de att väntetiden brukar vara tre månader, vilket i mitt fall betyder slutet av februari.

Då är frågan, ska jag lägga orienteringen på hyllan tills frebruari och istället ge mig in i en dimma fylld av groggar i goda vänners lag, eller ska jag göra allt jag kan för att bli frisk så att jag slipper nederlaget när även Akademiska/Nirvana inte heller vet vad de ska göra med mig?

Del tio var tänkt att bli den sista delen av Sommarföljetongen. Men så hände något.

I början av oktober berättade jag att lätt träning inletts utan problem. Efter någon vecka till kunde jag öka träningsdosen och till och med vara med på tävling. Sprang första Mila Stockholm by Night och kroppen kändes oförskämt bra med tanke på den långa frånvaron. Livet lekte, med andra ord.

När jag som mest gick runt och funderade på hur jag skulle formulera det lyckligt slutet av Sommarföljetongen började det klumpa sig i halsen igen. Eller för att vara mer exakt, efter en underbar joggingrunda med pannlampa, så kallat tisdagsrave, i skogarna kring Frescati kände jag att halsen började bete sig annorlunda mot vad den gjort under den senaste, lyckliga, tiden. Dagen därpå var förkylningen (eller vad det nu är) ett faktum. Riktigt ont i halsen och en klassisk trötthet i hela kroppen. Det konstiga var att jag inte blev det minsta snorig, fick inte heller någon hosta eller feber. Bara ont i halsen. Och trötthet.

Nu har det gått en vecka och jag har inte känt någon som helst förbättring. Därför är det dags att börja kontakta läkarstaben igen, hurra! Vi (alltså jag och halsen) börjar redan i morgon med Ö-N-H-kliniken i Högdalen. Sist jag pratade med dem lät de inte allt för främmande att remittera mig till Uppsala. Om inte dom fixar till ett mirakel får jag gå vidare till nästa.

Som ni kanske förstått vid det här laget har jag fått för mig att den förkyldes motsvarighet av Nirvana finns någonstans i korridorerna på Akademiska sjukhuset i Uppsala. En dag ska jag ta mig dit och mottaga min efterlängtade visdom (diagnos).