Bakgrunden till lampduellen
Sedan monsterlampan gjorde sitt intåg på marknaden med sin kraftiga vita ljusstråle har många talat om nattorienteringens död. För ett år sedan sprang jag Haningenatten med en traditionell uråldrig lampa. Kortfattat gick det åt h–vete redan till tvåan, men så fort jag hade släppt alla krav på prestation nådde jag ett slags flow. Inte på så vis att allt bara går bra utan att kännas jobbigt, utan tvärtom: allt bara flöt på i en strid ström av sneda kompassriktningar, total vilsenhet, mörkerrädsla och snubblingar rakt ner i en tre decimeter djup vattengrop. Jag köpte en modern monsterlampa i vintras, men jag kan inte säga att mina resultat förbättrats märkbart efter att jag investerat tusentals kronor på denna. Däremot har upplevelsen av äkta, desperat nattorientering uteblivit allt oftare.

Testet
I ena ringhörnan, jag menar på A-gaffeln, har vi Milas budgetmonster Zenith. På B-gaffeln har vi ett tiowatts hembygge anno 1988. Med andra ord upplagt för en riktigt spännande kamp tänker jag, samtidigt som jag försöker få fast båda huvudställningarna på huvudet. Det funkar inte. Fånigheten når en gräns och då lampan trillar av för tredje gången springer jag med den löst i handen istället.

Mörkgult antiklimax
Jag börjar jogga in bland träden med tiowattaren. Tar en testbild som jämför ljusstyrkan hos de båda lamporna. Trots den höga graden av ovetenskap förmedlar bilderna exakt hur jag upplever lampornas ljusstyrka. Jag fortsätter jogga med tiowattaren. Efter två minuter i skogen dimmas det redan pissgula ljuset sakta av. Batteriet är bara ett år gammalt, men vad gör det när jag inte laddat den. Jag har svårt att ens se stigen framför mina fötter. Jag känner igen känslan, även om det var mycket länge sedan detta hände. Min överlevnadsinstinkt får mig att byta till den starkare lampan.

Gran belyst av urladdad 10 wattslampa på 200 centimeters avstånd.

Samma gran belyst av 1000 lumen på 200 centimeters avstånd.

Vitt och ocharmigt – men starkt
Mila-monstret är inte heller laddat sedan före mitt katastroflopp på Smålandskavlen för flera veckor sedan. Så länge som jag var ute då borde det bli kolsvart när som helst. Men icke. Lampan kör nämligen fullt ös ända tills spänningen avtar efter fyra timmar, då varnar den med en halvtimmes halvljus innan den slår av helt. Ordning och reda alltså. Man ser skogen på långt avstånd, det är inte alls lika dramatiskt som med den svagare lampan, men det känns inte alls som att springa orientering på dagen som många verkar tycka.

Kontentan av testet
Vad kan man dra för slutsatser av detta test? Ja, förutom uppenbara saker kan man ju även tycka att nattorientering ändå var mer spännande förr. Tog inte batteriet slut oftare i skogen förut – och mer slumpmässigt? Hur ofta var man inte med om att den gula döden smög sig på: plöstligt var man längst bort från målet då det gick upp för en att ljuset höll på ta slut. När jag var barn fick jag lära mig att alltid tejpa fast en ficklampa på batteriselen, ifall att någon sladd lossnade eller att glödlampan gick sönder eller batteriet laddades ur. Med monsterlamporna har det inte bara blivit starkare ljus, det verkar som att lamporna är mer stabila, och att batterierna räcker längre.

Gör rätt val ikväll
Vi avrundar med en långsökt metafor. Att orientera med tiowattaren är som att sitta på en trevlig restaurang med levande ljus där ni aldrig vet när ni ska bli serverade, men med monsterlampan är du snarare på en smutsig grill klockan fyra på lördagnatten där lysrören bränner mot hornhinnorna och personalen gör allt för att du ska bli serverad och gå hem så fort som möjligt. Vad väljer du?

Om några timmar går starten i årets sista individuella nattävling i Stockholmsdistriktet. Rudanterrängen kommer göra allt för att få dig på fall. När du faller ska du göra det med stil och känsla. Vid det här laget hoppas jag att du vet var du står i lampfrågan och gör rätt val. Gör du det, då lovar jag att skänka dig en ljus tanke inifrån stugvärmen.